Aftonbladet – 16 februari 1864, sida 1

VINCENZO. ) ROMAN I TVENNE DELAR Ar GIOVANNI RUFFINI, (Förf. af Doktor Antonio, Lavinia m. fl.) SLåt oss hoppas att tiden måtte förändra det från ett relativt till ett positivt paradis, sade Vincenzo, Sen förändring, till hvars åstadkommande, tro mig, min vän, en god vilja i betydlig mån kan bidraga. Det mäste medgifvas att Vincenzo hade räkvat på något erkännande, om icke på några komplimenter, i anledning af hans omtänksamma val af åtskilliga möbler, hvilka skulle påminna henne om fordna förtrogna föremål, och hvilka han hoppades till en viss grad skola komma att irösta henne för det: främmande i henzes nyå hem; men dessa förhöppnlngsr visade sig hafva varit förgäfves. Rosa märkte visserligen den vackra buren full med fäglar och tycktes högligen belåten dermed, men utan att mera tänk på att tillskrifva någon lefvonde själ förtjensten af dess dervaro, än om den hade nedfallit från skyarne. Så var det dock icke då han några dagar derefter förde Marianna in till henne. Rosa erinrade sig ganska väl hafva uttryckt en önskan att ega Marianna, och det var henne icke svårt att spåra länken mellan yttrandet af denna önskan och dess uppfyllande. Följaktligen sale hon vid detta tillfölle: Huru snällt det var af Vincenzo! och gaf honom sjelfvilligt en öm kyss. Vincenzo kände sig upplyftad till sjunde himRe A. B. n:r 1—47, 19-34, 36 och 37,