Aftonbladet – 16 februari 1864, sida 1

att han ej egde den lenhet och finkänslighet som hon kunde fordra. Han slutade med att säga: Jag skulle önska att ni ville tala härom med min mor. Hon har ganska mycken erfarenhet och skulle säkert genast vid företa blicken kunna säga hvilken biktfar som vore den lämpligaste för er; om hon anser att bg skulle duga, ekall jag med största nöje åtaga mig er andliga ledning. Den gamla damen ansåg eme!lertid att hennes son icke dugde. Den man, som vore lämpligast för signora Cendia, var patre Zacharie, biktfadern för Sacr Coeurklostrets nunnor. Han hade visserligen redan mer att göra än han kunde hinna med; men hon skulle tala med honom, och kanske skulle-heones rekommendation förmå honom att mottaga signora Candia såsom ett af hans skriftebarn. Patre Zacharie varen kapucinermunk med stort och välförtjent anseende för lärdom, vältalighet och menniskokärlek; han hede den största vördnad för modern till kyrkoherden, och af aktning för henne kom hen vid vissa högtidliga tillfällen för att predika i den lilla nätta kyrkan. Att han var en kapucinermunk var redan i och för sig en rekommendation i Rosas ögon. Såsom läsaren torde påminna sig, var Rosas förste andliga ledare, fader Terenziasno, en murk af denna orden. Och för öfrigt kunde en biktfar, som var utvald af madame (såsom kyrkoherdens mor företrädesvis kallades) — det vill säga, af en vördnadsvärd gvinna, som Rosa ansåg för ett helgon — icke gerna sielf vara annat äm ett helgon. Rosas naturliga intresse för den lilla kyrkans och församlingens angelägenheter till växte mer och mer allt efter som hon ble mera bekant med bådaderas behof. Socken kyrkan ver fattig, kyrkoherdens inkomstel