Aftonbladet – 16 februari 1864, sida 1

ket. Vincenzo gjorde allt hvad han kunde för henne genom att hvarje afton läsa franska högt för henne och öfversätta allt efter som han läste; på hennes egen begäran ärde han henne namnen på de föremål som förekommo i dagligt bruk, men till detta inskränkte sig också hela hennes studium af språket. Hon ville icke höra talas om att lära sig några grammaiikaliska reglor eller att sjelf läsa, i sjelfva verket öppnade Rosa sällan en bok, och om hennes mar bad henne göra det, gaf hon vanligen till svar: Hved skulle det tjena till? . Nästar alla böcker hon hade tittat uti voro tråkiga — och hvad tidningarne beträffade, så lönade det då verkligen inte mödan att förspills någon tid på dem, ty man kunde inte tr ett enda ord som stod i dem. cMen, min söta vänt, hade Vincenzo sva rat, bland mycket som kan vara osannt dem skall du dock alltid, äfven i det min sta landsortsblad, finna en god del som äl värdt att veta; och en fransk tidning skulle just vara synnerligt lämplig för dig att stu dera, emedan den innehåller just de frase som vanligen förekomma i konversationen. Rosa försökte att läsa i en, men fick ge vast motvilja derför vid första svårighet hor mötte och vid det första bebofvet af lexi kon, och tog derefter aldrig vidare i någo! sådan. Som fignora Candia icke bade biktat si på två hela månader, ver hon i behof a en biktfar och en andlig ledare, och såson naturligt var bad hon kyrkoherden att mot taga henre såsom ett af sina skriftebarn Kyrkoherden svarade tvekande, tilläggande såsom skäl för sin tvekan, att han fruktad att han ej vore rätta mannen att uppfyll ett sådant åliggande; van, som ban var, at umgås med simpelt lendtfolk, befarade he