Aftonbladet – 16 februari 1864, sida 1

lilla nätta landtkyrkan, gjorde kyrkoherden ett besök i Lunden. Han kunde temligen hjelpligt tala itelienska, och ingenting kunde vera mera smickrande än bans sjelflyckönskan öfver den acqvisition han hade gjorti sina nya församliogsbor, han tillade dessutom, att hans mor skulle bli mycket lycklig öfver att få göra bekantskap med en så älskvärd granne som gignoran. Rosa gjorde strax efter sin visit i kyrkoherdegården, blet mycket förtjust i den gamla damens sätt, och från detta ögonblick var ett angenämt umgänge öppnadt mellan prestgården och Lunden. Detta var endast början till en serie af angenäma bekantskaper ; ty Rosa sammanträffade naturligtvis i kyrkoherdens hus med de förnämligaste fruarna i församlingen — frun till en landtpatron, en afskedad kapten, en arkitekt och en embetsmån. Folk som lefva på landet äro i allmänhet fallna för att vera sällskapliga, isynnerhet vid vinterns ankomst. Sålunda blef det en följd att besök snart vexlades mellan de gamla församlingsborna och de nykomma. I början hade nöjet af dessa besök sin droppe galla för Rosa, bestående i svårigheten att förstå och göra sig förstådd; men denna olägenhet förminskades småningom, och före månadens slut kunde Rosa tillräckligt mycket franska för att för. stå allt hvad som sades, och för att görs sig sjelf förstådd; men detta sednare tillgick på ett så egendomligt sätt, ait det ofta ko. stade gästerna en stark ansträngning att icke utbrista i skratt på bennes bekostnad. Rose var fullkomligt medveten om sin brist i dette afseende, och hon tog den till och med til en förevändning hvarför hon ej ville följe med sin man på något af hans besök ista den. Det oaktadt ville hon dock ej gör gig något besvär med eft förkofra sig i eprå