Aftonbladet – 16 februari 1864, sida 1

meln; han hade fått lära sig att vara tacksam för den minsta smekning. Rosa var alltid temligen karg på smekningar och ömma ord, äfven då hon var vid sitt mildaste lynne. Så vidt hennes man kunde erinra sig, hade hon icke visat honom en sådan ömhet sedan den dag då han samtyckte till hennes önskan att lemna Florenz. EAPITLET II. Lofvande utsigter. I det hela gestaltade sig sakerna bättre i Rosenlunpd än Vincenzo hade vågat hoppas. Rosa blef för hvarje dag mera van vid och äfven förenad med det nya lif hennes mans anställning ålade henne. Dessutom kunde det icke förnekas att hon i sitt nuvarande resi dens fann många intressen och nöjen liknande dem hon hade haft i Rumelli. Der fanns tillräckligt med frisk luft, en rik vegetation, vackra utsigter; här likasom der hade hon sina fåglar och blommor. Hon kunde fri vandra ut hur och när hon ville i trädgården eller de kringliggande vingårdarne; hon hade god tid att prata med Marianna; hon tröttades ej med att se märkvärdiga saker4, och bäst af allt, hon hade ett eget hushåll att sköta och roa sig med. I detta departement herrskade hon oinskränkt, och på grund af afståndet från Chambery var det just tillräcklig svårighet att förse sig med nödvändiga reqvisita, för att egga hela den unga husmoderns energi ock kittla hennes känsla af egen vigt och betydelse. Rosa var icke så litet stolt öfver sin förmåga att sköta ett hushåll — och detta med skäl, ty hon gjorde det förträftligt. ; Dagen efter den söndag, på hvilken sigpore Candia första gängen visade sig i den