Aftonbladet – 15 februari 1864, sida 2

Vincenzo fick reda på ett utmärkt piano, hvars egare, som på en tid måste resa bort, gerna ville hyra ut det, om han blott kunde ker på att hens instrament kom i Vincerzo gjorde sitt bästa ra inredningen af Rosenlund så litet som möjligt skulle behöfva sakna de föremål af hvilka hon hade vert omgilven i palatset; och han använde icke liten tid och fyndighet på att uppleta ett särskildt slags urbetsbord med dithörande stol, samt kuddar, pallar och bokbyllor, hvilka så mycket som möjligt skulle erinra henne om dem hon hade qvarlemnat i sitt förra hem. Rosa tyckte om föglar och hade baft ett lågelhus 1 palatset. Som tiden ej medgaf föriärdigendet af ett sädant till hennes ankomst till Junden, tänkte Vincenzo på att åtminstone skaffa ett slags motsvarighet, och lyckades slutligen att få fatt uti en stor och elegant bur, i form af en pagod, och denoa fyllde han med alla möjliga slegs tama foglar han kunde anskaffa. Tack vare Ferrolliets och Ambrogios outtröttliga ansträngningar voro några få dager tillräckliga till utt sätta Rosenlund i stånd att mottaga sina nya gäster; och inom raindre än en vecka etter den dag de första gången togo den i betraktande, tfunno sig signor och signora Candia installerade derstädes. Rosa utiryckte sin tillfredeställelse med alla arrangementerna; och då hon stod på den lilla balkongen och såg ut öfver den i rödtskiftande skogen (träd voro de drag i ettlandskap hvilka Rosa mest beundrade), utropade hon: . Ack, hvilken lättnad att få hvila sina ögon på någonting annat än husväggar och alt känna en annan parfym än stallets. Det är som att komma från skärselden till paradiset — det vill säga ett relativt paradis.?