Aftonbladet – 15 februari 1864, sida 1

ven — en hel timme. Mötet med hans che och derefter ceremonien med hans presenation för hela intendenzans personal upptog ytterligare en timme, och då han slutligen anlände hem till hotellet, ropade Rosa honom till mötes: 5å länge du varit borta. Jag höll på att tro att du aldrig mera ämnade dig tillbaka. Jag är förtjust öfver att höra dig säga så; det bevisar att du saknat mig; men på samma gäng kan jag icke annat än hoppas alt min lilla hustru försöker vänja sig vid att jag hvarje dag är borta några timmar, och att hon, på det att hon mindre mätte känna sin ensamhet, söker att skaffa sig någon sysselsättning hemma. tDu borde tillägga, då hon får ett hem. Jag börjar verkligen tvifla om vi komma ali lå något få länge vi äro häörX, svarade Rosa. Det finns många obehag som man kan vänja sig vid; men jeg kan försäkra dig att det alldeles inte är roligt att sitta timme efter timme i denna obehögliga atmosfer utan att kunna tala ett ord med någon lefvande själ. Ack, om jag bara bade Marianna här, det vore ändå alltid något. Marianna var en ung bondflicka, en af tjensiflickorna i palatset, och en stor favorit hos Rosa. Vincenzo sade ingenting, men tänkte för sjelf att denra önskan var helt naturlig hos en ung flicka, som helt plötsligt blifvit skild från allt hvad hon var van vid och inkastad bland främlingar, som talade ett för henne okändt språk, Ju mera han tänkte derpå, desto mera blef ban öfverfygad att Marianna skulle vara till stor nytta för hans hustru, isynnerhet medan hon lärde sig franskan. Han ekref derför genast till herr advokaten och sade honom hvilken tröst och litinad det skulle vera för Rosa att ha Ma