Aftonbladet – 15 februari 1864, sida 1

sig öfver den lilla floden. Vingårdarne, arsaderna och de skuggrika gångarne voro allesammans föremål, med hvilka Rosa var örlrogen; men Dent de Nivoiet och Mont Grenier gjorde knappast något intryck på henne. Få och långt emellan voro de underrätjelser de erhöllo om rum som voro lediga att hyra; och af de tre eller fyra våningar le togo i betraktande ver ingen passande eller ens något dität. Svikna i sina för hoppningar, tänkte de slutligen på att det vore bäst ett de vände sig till Ferrolliets sjelfva, som säkert kunde gifva dem det bästa rådet. Dessa goda menniskor vände ipp och ned på hela staden för att hjelpa det unga paret, och Vincenzo tillbragte hela Jen följande dagen med att gå till alla de hus, som de rekommenderade, men utan att icna något som passade. Slutligen fann han en rätt treflig väning, temligen väl möblerad, eo syntes honom vara lämplig; men oå Rosa kom för att tega den i närmare betraktande, fann hon ati det ej var någon utsigt från fönstren, och detta var en brist som ej stod att hjelpa. Hon stanuade derför qvar i hotellet och fortfor att beklaga sig öfver stall-lukten. Frågan om bostad hotade att bli en i högsta grad ledsam och svårlöst fråga. Så vigtig den än var, undansköts den dock för det närvarande. På morgonen den fjerde dagen efter deras ankomst till Chambery insåg Vincenzo att han hvarken borde eller kunde läcgre skjuta upp med attinställa sig i intendevzen, och sedan han lofvat Rosa att komma tillbaka så fort som möjligt, begef ban sig dit. Intendenten hade just nys gått ut, men han återväntades hem ihvarje ögonblick, Vincenzo hade intet annat val — han mäste vänta, och eå gjorde han äf