Aftonbladet – 15 februari 1864, sida 1

Vincenzo, ehuru i alldeles samma predikament, gjorde sill bästa för att ställa henne illfreds, genom alt lofva att han vid Lansebourg skulle skafla ett par varma vattensrus. — Men han hade uppgjort räkningen tan konduktören, hvilken, emedan han redan hade försinkat sig, ej ville höra talas om att stanna längre än som var alldels oundgängligen nödvändigt. Vincenzo kämpade emellertid tappert för sina krus, men allt hvad han vann derpå var en dug psenomblötnsivg och en hotelse att bli qvarlemnad. Regnet nedföll i strömmar då de pusse rade genom Lanslebourg. Det var nu full dag med en grå och matt dager. Maurienne ser aldrig gladt ui. icke ens i det bästa väder, och sedt genom t reguskurar före tedde det en tefla af tröstlös melankoli. Rosa känvde sig niltför olycklig för att ens kunna visa etw dåligt lynne. Skälf de och qvidande Batt hon med till ögon för att utestänga den bedröfliga synen. Vincenzos själstillstsånd grävsade nära till förtviflan. Han egde icke längre nog mycket mod för att söka muntra henne genom. löften om att det snart skulle bli bättre; — det enda tecken till sympati han vågade visa, var att tyst svepa om henne sehslarne. och skärpen, då de höllo på ait lossna. Han kände sig bokstafligen likt en brottsling — alldeles som om allt det ovehagliga, ledeamme och ömkliga i deras ställning kommit från honom; och bkväl följde hans ögon med ett RS automatiskt intresse Arefledens vilda språng, hvars vågor br letos, hoppade riade fram 1; n af vägen, jord vilda hästar inbegripna i en strid. I sjelfva verket liknade hans tillstånd brottslingens, ow hvilken vi bufva löst att han, medan hans dödgdora upptäster, lc