Aftonbladet – 13 februari 1864, sida 3

gen; icke heller sysselsatte hon sig, åtminstone så vidt Vincenzo kunde märka, med någraslags tillrustniogar för resan. Vincenzo kände sig allt annat än belåten med att hon så lunda tvang honom att åter upptasa det obehagliga ämnet. Som det emellertid icke fanns någon hjelp derför, sade han en morgon helt mildt och varsamt: 4Vet du, min bästa Rosa, att tiden för vår afresa snart är inne? ?Redan?? utropade Rosa. Ack, det förefaller mig som om vi alldeles nyss hade kommit hit. Icke destomindre ha vi voerit här i en hel månad?, anmärkte Vincenzo, och jag förberedde dig, min älskling, på att jag måste vara på min post den första September.4 Ah, det är alldeles omöjligt, sade Rosa, jag har änna en hel mängd saker att uträtta, och som inte kunna bli gjorda i ett tlängande.? oo OCNå ja, om det är alldeles omöjligt ett du kan bli färdig så snart att vi kunna vara i Chambery den första, så låt oss bestämma den andra eller tredje. Jag hoppas att ministern icke skall fästa sig vid om jag kommer en eller två dagar för sent.4 tMen måste vi då verkligen fara? frågade Rosa efter ett ögonblicks eftersionande. Naturligtvis måste vi det; saken är ju för längesedan afgjord. Din far är ju fullkomligt förberedd på vår afresa.? Ack, Vincenzo, jag ber dig derom, låt oss stanna qvar här, utropade Rosa med en bönfallande blick. tHvarför begär du något som du vet att jag inte kan bevilja?4 svarade Vincenzo. ?Och hvarföre inte? Vi äro ju så lyckliga bär, fortfor Rosa. 4Lt oss hoppas att vi skola bli lyckliga äfven annorstädes?, gedmälde Vincenzo. Ack nej, aldrig kunna vi bli så lyckliga som här — nej, aldrig, aidrig! utropade Rosa lidelsefullt. Så länge vi älska hvarandra så som vi nu göra, skola vi bli lyckliga hvar som