Aftonbladet – 13 februari 1864, sida 3

4Ment4, inföll Vincenzo. Jag vill inte höra några men, min herre. Jag gef er min dotter för att ni skulle göra benne lycklig, men inte för att ni skulle göra hennes lif till en plåga. Det synes mig som om hon och jag gjort oss tillräckligt myeket obehag för er skull för att vi skulle ha rättighet att fordra nägon ersättning. Om du bar några anmärkningar att göra, tillade den gamla herrn, i det han med svårighet reste sig upp, så anhåller jag att dä måtte vänta dermed till en lägligare tid. jag måste undvika alla sinnesrörelser efter måltiden, emedan min matsmältning lider derotaf. Gud är mitt vittne att je ej gjort någonting för att förtjena edra förebråelsetr. Detta är den enda anmärkning jeg her att göraX, sade Vincenzo, i det han nu äfven steg upp och följde far och dotter ut ur rummet: Detta lilla husliga pppträde gick Vineenzo härdt till hjertat, han kände djupt orättvisan . hans hustrus klagomål öfver honom inför udern, och nästan lika djapt det orättvisa n08 fadern ett låna ett så villigt öra åt hennes klagomål. Det var äfven någonting utom känslan af det orättvisa i anklagelsen, som utöfvade en obehaglig verkan på den unge gifte manven — det nemligen, att hans svärfar hade antagit en ton och ett sätt, både i sina förebråelser och i sin bestämmelse rörande ufresan, som icke passade sig mellan tvenne jemlikar. Detta missförstånd kastade en skugga af köld öfver de tå återstående davar som trion hade att tillbringa tillsamnang, och tvärt emot sin vana gjorde Vinsenzo ej något försök att skingra detta moln. Först då skilsmessans ögonblick kom, då van såg de smärteamma ryckniogarne i det samla, väl bekanta: ansigtet, och de heta ärar som runnö utför havs hustrus kinder, mälte hans hjerta och kastade ifrån sig den ista bittra droppen af groll och övilja. (Forts. er