Aftonbladet – 13 februari 1864, sida 2

SARA RtREee— RR henne denna nyhet. Slutligen vände sig fadern till henne, och sade, med tydlig afsigt att utforska hennes tankar iämnet: Ja, när jag hörnäst återser dig, lär jag väl i dig finna en half fransyska och i stånd att tala franska bättre än pappa. Detta är en åfverlägsenhet, som jag helst skulle se att jag inte linge tillfälle att förvärfva, svarade Rosa, temligen torrt. Bah!4 genmälde pappa; du kommer nog snart att tycka om språket och landet också. u Allting är möjligtt, sade Rosa; tmen jag skulle helst se att vi talade om någonting angenämere och läte Chamberv vara i fred till dess vi bli tvungna att tala derom; vi behöfva inte nämna namnet före slutet af Augusti. Följaktligen nedlades ämnet. Den unga fruns första besök var hos don Vatale. Den bkederlige gamle presten kände rullkomligt väl igen både henne och Vincenzo; han skrattade och gret på samma gång och talide oupphörligt, fastän löga eammanhängande, om gamla tider. Den gamle mannen hade mycket af ett barns utseende och flygtiona intryck. Han visade emellertid en stark motvilja, ja, rent af afsky för den nye adjunkten. Denne sednare sökte att motverka det intryck, fom denna synbara motvilja möjligen kunde utöfva på de båda gä sterna, genom de varmaste försäkringar om hans sonliga tillgifvenhet för hans vördnadsvärde förman, såsom han kallade don Natale, understödda af alla möjliga bevis på öm uppmärksamhet. Men hvarken värmen i hans försäkringar eller de många bevisen på hans hängifvenhet lyckades att ingifva Viocenzo en gynnsam tanke om honom; ty han yttrade till Rasa, i det de lemnade prestgården: Jag fruktar att den unge ypresten ej behandlar vår stackars gamle vän 85 som han borde. Hvad är det som kan förmå dig att tänt a så?4 sade Rosa. Jag skulle vilja säga al, deles motsatsen. Det är inie möjligt att tej,