Aftonbladet – 13 februari 1864, sida 1

UILVALOCIUIG ISP USMA de ae a öfver denna rubrik och tro, att vi vilja gifve oss in på det poetiska området. Viärobestämda realister och till följd derafafgjorda motståndare mot den moderna epigon-poesi, som med an !lig matthet, men starka äthäfvor, idisslar fraser om våra anor, om vår utomordentliga hjeltekraft, vär väldiga kämpahåg, vår förmåga att göra underverk, om vi bloit vilja 0. 8. V. Erfarenheten har redan så ofta visat oss, att de som starkast slå på dylika strängar äro de första att göra sig små, när händelserna i någon mån skulle vilja taga dem på orden, att de som oförtrutet qvädit i alla möjliga tonarter om broderskap och trofasthet, äro de första, som rygga tillbaka, när det blott blir den ringaste knut på broderlighetens tråd; och vibs alltid hyst en viss fruktan för att man i och genom hela detta frasmakeri invaggade 0ss i så mycken sjelfbelåtenhet, att vi icke hade behof af någonting vidare för vår ärekänsla; vi ha haft en viss obestämd känsla deraf, att det alltför lätt kunde hända, att hela denna poetiska? nimbus, i hvilken man yfts och funnit sig så utomordentligt väl, skulle 3å snart tidsomständigheterna uppställde för osg hårda och svåra uppgifter, som fordrade verkliga uppoffringar, alldeles skingras och lemna efter sig ett intryck, som ungefär kan motsvara det som de Mezas reträtt gör, efter allt hvad som talats och sjungite, hvad som blifvit gjordt och tänkt och menadt i fråga om Dannevirke. Nej! vi äro reahster och praktiska män och vi ha derföre, äfven i den skandinaviska frågan, företrädesvis sökt vädja till och framhålla våra intressen. Det är äfven derom vi nu ville yttra några ord, i ett ögonblick, då det vill synas, som stode mer än någonsin sakerna på sin spets och som skulle redan inom få dagar möjligheten att på något verksamt sätt bevaka våra intressen i denna sak kunna vara oss afskuren. Vi ärna emellertid icke utbreda oss öfver dessa intressen i allmänhet: vi ärna icke tala om vådorna för oss af ett förtyskadt Danmark eller närmare utveckla betydelsen för oss ar en tysk sjömakt, en ny Hansa i större stil och med mera vidtomfettande planer; vi ärna icke nu inlåta oss på att söka öfvertyga dem, som klaga att det är en svår tid, att det är omöjligt att skaffa nödiga penningar för de åtgärder, som afse att betrygga vår framtid, att det väl ekulle kunna bli en ännu svårare tid, nör det gällde att anskaffa medel för att jemnt och ständigt hålla oss rustade, beredda både på ett angrepp från söder och öster. Vi vilja för tillfället blott tala om ett enda af de intressen, som stå på spel i denna sak. Detta intresse heter: vår nationalöra. Men göra vi o88 icke här skyldiga till en paradox? Är nationeläran ett intresse? Vi se genast hundra munnar öppna gig för att invända: se der äro vi ju ändock åter inne på det poetiska området! Men, mina herrar, gitven oss blott ett ögonblicksandrum: vivåga på fullaste allvar pågå, att äran för nationen så väl som för individen är ett intresse, som icke beror på någon poetisk fiktion, utan fotar sig säkert och bestämdt på den mest fakt verklighets grund. Det är visserligen en och annan, som det är svårt, om icke omöjligt att öfvertyga härom. En bonde blef en gång af en bäradsrätt dömd att mista äran. Han såg efter domens afkunnande mäkta fundersam ut och qvarstannade, för att söka någon upplysniog om hvad som egentligen menades med det ådömda straflet. Får jag äta då? 4 frågade han. tJa4, — Får jag dricka då? — Ja visst! — Bonden aflägsnvade sig mycket nöjd och belåten. Det är visserligen icke många, som dela denna bondes uppfattving i afseende på den enskilda äran. M i n har mera insigt om hvad dess förlust innebär. Deremot finner man äfven bland dem, som göra anspråk på alt räknas till de upplyste, mången som, 1 afseende på nalionens ära, omfattar åsigter, som stå i den inoerligaste öfverensstämmelse med nämude uppfattning: om blott sambällets yttre lifsfunktioner ostördt kunna fortgå, om blott ingen rubbning åstadkomn.es i den enskildes välbefinnande, beräkningar, vinst och pjutningar, så må det gå med teorierna och drömmarne orm en nationalära huru gom helst! Vi ge dessa värda herrar rätt i så måtto; att nationaläran hvarken kan ätas eller drickas; men kan icke en gång bygga jernvägar dermed. Och dock, vi våga påstå det, är nationgläran ett stort praktiskt intresse, ett kapital. För en stat i den ställning, hvari vi befiona oss är nationaläran det slörsta kapilal, som vi besitta, I afseende på svenska staten och svenska folket kuona vi med fullt fog tillimpa hvad man utan hvarje invändning är färdig ett medgifva 1 afseende på den enskilde: hvad äro mat och klöder utan äran! Om svenska pationen bar någon betydelse i Europa utöfver den som härflyter utar dess materiella tillgångar, om den stär något högre och väger något mera i politiskt hänseende än t ex. Bayern eller Hannover. så är det derföre att man hyser aktning för oss för det sätt, hvarpå vi uppträdt i historien, derföre, att man hyser den meningen att vi älska vår egen och andras fribet, derföre att man är öfverlygad derom, att vi ära redobogna att göra och offra något för frihet och rättvisa i verlden, att vi äre vakna för våra nationella intre.sen och villiga att i hvad på oss ankommer söka afvända väldet och åvägabringa rättstilletånd i Europa. Man torde knappast vilja neka, att en sådan opinion är något värd, att det är ett kapital, som förljenar vårdas och som kan komma oss till godo i nödens stund, då da gäller värt vara eller icke-vara. Men etår nu verkligen, utom öfriga intressen, detta vårt stora intresse, national-lären, i något beroende ef det sätt, hvarpå den danska frågan kommer alt lösas? Vik H vilja icke hänvisa till Londontraktaten, som vi y undertecknat och som nu af detyska makterna trampas under fötterna, då de ockupera en icka till Tyskland hörande landsdel, der af. I sätta de logliga myndigheterna, våldföra och 7 I förjaga danska kronans embatsmän och för