Aftonbladet – 11 februari 1864, sida 1

a a ligt, än att de fattat beslutet i förtröstan på, att det i enlighet med de samtal som ide haft med honom vore honom i hög grad i behagligt och af honom skulle gillas. Men andra säga: låtom oss icke vara barn och itro, att generalerna ha lemnat konungen och Monrad eller åtminstone den förre i jokupnighet om deras planer från torsdagen till fredagsaftonen, så nära som han befann ; sig till dem. Vi veta ingenting närmare! j Krigsministern har begärt och ministören i dag med konungens tillåtelse beslutit, att de Meza och stabschefen Kaufmann skola begitva sig hit, för att stå till rätta, och i deras ställe äro general Littichau och me jor Stjernholm utnämnda till öfvergeneral och stabschef. Den allmänna meniagen skall ej åtnöjas med detta, den måste och den skall fordra, att högsta befä!et rensas från generaler, som bedrifva sjelfständig politik, oberoende af regeringen, som förråda landet genom att öfvergifva den fastställda planen. öfvergilva dess nationella råskilnad utan svärdslag, som bringa öfver oss skem och förakt i Europo, just nu då vi stodo, väl måhända nära att bli öfverväldigade, men sega och upptända af hänförelse, beredda att gifva vika, men blott för öfvermakten, blott med heder, blott med svärdet i hand! Rensas öfverbefälet från dessa män, förklarar regeringen, att hon vill föra kriget med all kraft, och förklarer hon öppet och ärligt hvad vi skola strida för: ingen helstat, intet tyskt maskopi i vår författning, nå väl! då kunna vi börja på nytt, då kunna vi midt i sorgen fatta oss igen; men i annat fall — huru kunna vi strida, när vi måste frukta för att nästa dag få sälta i väg likt våta hundar, rädda för våra egna skuggor, att strida för en helstat, swida för en kung, hvars närmaste omgifning icke anser Danmarks ära vara värd en armå! Hvad som här i hufvudstaden förökade förbittringen var, att en proklamation från konungen till hären utfärdades, kontrasignerad af Monrad. Monred gillar således konungens steg, sade man. Proklamationen var sannolikt alls icke ämnad för Köpenhamn, utan blott för hären; men den blef tryckt och spridd i Köpenhamn och verkade högst ogyunsamt. Ni får den samtidigt med detta bref i de danska tidningarna; hufvudtanken deri är följande: Jag har en uthållig och förnöjsam armå, jag tackar er, Dannivirke är öfvergifvet; jag bar en utmärkt armå, men jag har blott denna enda, derföre törs jag ej begagna den! Jag har sldrig sett eller kunnat ens tänka mig en sådan styrka i hat och bitterhet som den, hvilken i går visede sig i sinnesstämningen mot konungen och Monrad. Den del ar befolkningen, som måste gifva sina känslor luft på ett mera groft och tydligt sätt, var hela natten i rörelse, den vil!e ha tagi kovunogen eller åtminstone uppstämma tjut och skrän för drottningen; den ville ha tag i Monrad. Den tillbragte natten i batalj med polis och militär och har äfven iafton varit i rörelse; härmed lär det näppeligen sluta. Monrad kom hit på förmiddagen. Såsom bekant är, infann han sig i dog hos båda thingen, hvart för sig, och lemnpade dem mycket upprörd de ofvannämnda upplysnin. :arna om konungens och hans förhållande till Dannevirkeställvingens öfvergitvande, och han besvor riksdagen att icke tro på förrä. deri och dylikt, utan iatta sig och hålla ut; ty det var regeringens fulla akt och mening att från våra säkra flankställningar bekämpa fienden at all makt och förmåga. Riksdagens båda efdelningar beslöto omedelbart härefter, ait de ef dem antagna sdresserna till konungen, hvari bland annat förtroende till honom uttalas, icke skola framlemnas! Monrad har förfrågat sig, huruvida rikedagen hade förtroende för honom; jag gifver icke vika för gaturörelser — sade han — men riksdagen är för närvarande vår enda representation, för ett misstroendevotum åf henne skall jag vika. Hurudan rtiksdagena hållning ekall bli, komma de närmast föl. jande dagerna att visa; bondevännerna skola näppeligen släppa honom ifrån sig, ty de frukta Hall; men Eiderprogrammet, skall riksdagen fordra detta klart och tydligt? Vi vilja hoppas det, Hvad säga våra fiender? Nu skola vi förödmjukss zenom att läsa det storartade skräf vel, vi förut skrattade åt; men att börja med ba vi i dag sett berättelser om preussarnes förlust vid Mysunde och deras stora respekt för Dannevirkeställningen, sett berättelserna om de oerhörda besvärligheter, som tyskarne ledo söder om Dannevirke ! Hvad säga våra vänner? Aldrig ha kenske förbund och hjelp varit närmare än på den skammens deg, som söker ain like i historien. Jag är säker på, att Sverges-Norges sändebud i Köpenhamn haft många tunga dagar här, men aldrig bar han haft någon tyngre än den 6 Februeri, hvilken bragte oss detta budskap. Det berättas, att engel. ska sändebudet lord Paget delat denna sorg; man måste hata oss, för att ej dela denna sorg och förstå vår olycka; och allt detta skulle vi pröfva på 3 korta månader: konuug Fredrik skulle vi förlora, och hans dröm och höns sista tanke skulle vi svika; här skall jag stås, sade han vid centern, toch här ska!l bror Carl stå med 20,000 man, sade han vid Mysunde; men grafven tömmer honom, och derföre frukta generalerna ieke att vika utan svärdslag! Vv. Enligt telegrafunderrättelser skall sinnesslämningen i Köpenhamn nu vara lugnare, och man börjar göra den reflexion, att om också Dannevirkes uppgifvande är en stor förlust, så är dermed icke allt förloradt. Vi finna denna förändring istämningen, som alls icke är något Comslag, utan endabt ett bevis att nationen bemanaar sig och icke vill tappa modet, icke vill låta allt gå vind för våg, — vi finna denna förändring så mycket mera, nyttig och glädjande, som vi sje!fva gjort oss något omak att i hvad på oss ankomsmer förbereda sinnena i Sverge på att Danvevirke icke alltid skulle kunna behållas emot hvilken ötvermakt som helst, och att äfven sedan det blifvit forceradt, Danmarks försvarsmedel icke dermed vore utlömda, utan att get funnes andra ännu vigtigare positioger, från hvilka danska armån i förbin