Aftonbladet – 10 februari 1864, sida 2

förklarade att hon var förälskad i hafvet. Vincenzo var äfven förälskad i det, men på ett annat sätt. Med hans beundran öfver dess mångskiftande skönhet och lugna, majestätiska hvila, blandade sig en känsla af poetisk bäfvan öfver dess mystiska omätlighet och okufliga kraft, då dess vrede en gång väl blifvit väckt -— denna vrede inför hvilken dammar och bropelare äro såsom sandhögar, och tredäckare såsom nötskal. Deremot såg den föga poetiska Rosa det inhägnadt af horisonten, såg det så skönt och jemnt som en spegel, såsom detjust då var, kuade ej tänka sig det annnorlunda och längtade efter att bliiva vaggad på dess yta. Hvarför kunde de ej färdas till Leghorn på ångbåt och sålunda undvika lands: vägarnes dam? Vincenzo uttömde hela sitt koger med pilar mot mare infidum, men utan nytt; hon skrattade åt Horatius och hans iriplex robur med den fullkomliga tryggheten hos en som känner ingenting om hafvet, och hvars kännedom af latinet är ungefär lika stor. Vincenzo hade bestämda skäl för atticke lemna Genua ianan han aflagt besök hos ett patriotiskt minne, som med rätta utgör alla geouesares stolthet, och isynnerhet deras, hvilka bo uti Portorias folkrika och populära qvarter, inom hvars område det med rätta är till finnandes. Det består uti en marmorskifva, som påminner om följande händelse, hvilken tilldrog sig år 1746. Det skulle taga för lång tid att beskrifva genom hvilken kedja af omständigheter Genua hade blifvit öfvergifvet af sina mäktiga bundsförvandter, Frankrike och Spanien, och lem vadt åt Österrikes nåd eller onåd.