Aftonbladet – 10 februari 1864, sida 2

som voro glada och stolta deröfver och fär diga att göra det om igen. Vincenzo ut pekade några af dessa för Rosa och ga: benne en teckning af deras lit. Onofrio sjelf en af denna ädla flock, presenterade några få af dessa hans olyckskamrater föl det unga paret, som från deras läppar hörde historier, blygsamt och okonstladt berättade. om ferliga rymningar, svåra vedermödor och ohyggliga grymheter; om tunga fotbojor, som de i åratal släpade med sig, om tunga kedjor, som ej togos bort hvarken dag eller natt. Ministern, Vincenzos gynnare, gjorde den unga bruden en visit, och sedan han sagt henne en mängd saker, angenäma för henne att höra, slutade han med att gifva henne en leende varning mot det bedrägliga hoppet att hon synnerligt länge skulle få behålla sin man helt och bållet för sig sjelf. Det fanns en annan dam, hvilken Vincenzo var skyldig att egna sin hyllning och som inom tre månader skulle göra sina anspråk på honom gällande. BSignora Candia behöfde icke rodna så; hon måste verkligen vara af ett bra svartsjukt lynne, om hon kunde vara svartsjuk på fosterlandet, ty det var på denna dam, och ej på någon annan, som han hänsyftade, och i hvars tjenst Vincenzo var stadd från den forsta nästkommande September. Deras nästa station var Genua. La Superbas? palatser och orangeträd gjorde icke något synnerligt intryck på Rosa. Hon saknade den rymlighet och regelbundenhet, soma hon så mycket hade beundrat i Turin; men hafvet ersatte henne alla brister. De bodde i ett af de många hotellerna som hafva utsigt åt hamnen och tröttnade Idrig. att betrakta det nya och ständigt föränderliga skådespel, de hade framför sig. Rosa