Aftonbladet – 10 februari 1864, sida 2

Onofrio, gom väntade på henne iden mörkt gången som ledde till en dörr utåt bak gärden. Vid denna dörr höll en vagn,son på morgonen hade fört från Ibella en ladd ning af prydligt utförda byggnader af bak verk och konfekt, frukter at slla slag sam glace. Den hade ett spändt tak af randig lärft, och förhängen af samma tyg omgåfvs den på alla sidor, för attskydda läckerhetern: för solhettan och dammet på vägarne. detta åkdon hbjelpte Onofrio upp Rosa oct derefter Vincenzo samt önskade dem lyck lig resa. Kusken ledde hästen vid tygeln, och åk donet skraltade obemärkt framåt genom al ln samt tog derefter af på vägen som ledde nedanom Rosas belvedår. Här väntade her advokatens parvagn, med Guiseppe till kusk Det unge paret begagnade ett gynnsam ögonblick, då ingen syntes till, steg ur och skyndade upp i vagnen. De voro båda si nervösa och rädda för upptäckt, att de, on icke Guiseppe hade varit, ej skulle hafve set: Barnaby, sow stod och hviftade farvä åt dem från belvederen och gret som et barn. Planen med lastvagnen var Vinceuzos egen uppfinning, och han var icke litet stol deröfver. Om det hade varit fråga om en enlevering, skulle han ej kunnat hölja den i en tätare slöja af försigtighet och hemlighetsfullhet. Icke heller hade ban varit en grand för mycket försigtig, om vitaga i betraktande den opposition, som ett be eende, så olika allt hvad man förut hade sett. icke skulle undgått att uppväcka bland brudskaran, om man hade fått något nys derom. Rosa lånade sig åt Vincenzos nyck med en synnerlig beredvillighet och godt lynne. De uppnådde jernvägsstationen i god tid för att medfölja tredje tränen och funno sig en