Aftonbladet – 10 februari 1864, sida 2

Angelos amma — Florenz, den italienska andens herrliga inkarnation? Sälen torde ett bättre passande och mera sälihetsstrålande par hafva vandrat genom Via Pos arkader eller de offentliga trädgårdarnes allter; han, ett hufvud högre än hona, ömt böjande ned mot henne sitt bleka, ädla ansigte, genomstråladt af rena och höga tankar; hon kärleksfullt lyftande sitt af ungdom och skönhet strålande anlete, en ljuf! blandning af ros och lilja och täcka kärleksgropar, upp mot honom. Personer, som gingo förbi dem, vände sig om för att ännu en gång uppfånga en skymt af dem; Vin cenzos kamrater höjde ögonbrynen och mumlade lyckliga ost !4 mellan tänderna, i det de gingo förbi. Rosa var alldeles förtjust af hvad hon såg; det intryck som de långa, breda, regelbundna gatorna, de ofantliga torgen, den väldiga floden, den böljande mennviskomassan och de lysande bodarne ojorde på henne var eå mycket mera intressunt för Vincenzo, som det var ett upprepande af hvad han sjelf hade känt för sex år tillbaka. De tillbragte endast några få dagar i Turin, men dessa dagar blefvo väl använda. Vincenzo utförde samvetsgrannt sin roll af piceron — ingenting fanns värdt att se som van icke lät benne taga i betraktande. Derioland voro naturligtvis äfven de båda paramentshusen. Det subalpinska parlamenet var 1854 ett miniaturporträtt af det itaienska parlamentet i dessa dagar; nästan dia Italiens stater, Rom och Neapel icke indantagna, hade representanter dersi: des — nän, af hvilka mången hade smakat landslyktens bittra bröd, eller varit lefvande be srafven i Spielbergs fängelsevalf och Neajels Segrete — män, som på mångfaldigt titt hade lidit för Italiens sak och namn,