ROMAN I TVENNE DELAR Ar GIOVANNI RUFFINL (Förf. af Doktor Antonio, Lavinia m. fl.) VINCENZO. i Allt detta sade han henne under det de! vandrade framåt, hand i hand, under himmelens blåa hvalf, bland de tusende döm: pade rösterna af den under den tidiga vårens andedrägt vaknade naturen — detta och mycket mera, som vi här icke behöfra: upprepa. Älskare äro förskräckliga uti att idealisera. Om Rosa hade varit ett från. himlen nedstiget helgon, som kommit för att upplyfta booom — en vanlig dödlig — till att dela hennes himmelska lycksalighet, skulle han icke kunnat känna och tala mera högt om hevne, mera ödmjukt om sig sjelf. Verklig kärlek är alltid ödrjuk och dertill. komyatt hans var mättad med tacksamhet: göra hvad han ville, kunde han väl någonsin betala den omätliga skuld, i hvilken han stod tll fader och dotter? Ljuf mäste doften vara af det rökverk, som brännes vid ens fölter af den person. man älskar, eftersom Rosa kunde mottaga. det utan någon invändning, Hon gjorde det emellertid och såg så himmelskt lugn och: lyeklig ut under det hon talade, som ett hel gon skulle göra vid mottagandet af en van. lig dödligs hyllning. Rioga är den loit jag kan bjuda dig, min Rosat, fortfor Vincenzo, Yså föga motsvarande min önskan och hvad du förtjenar. alt jag knappast skulle våga bedja dig dela t Se ÅA. RB. nr 147 och 19-32