Vincenzo reste följande morgon till Tuin med den första jeravägstränen. KAPITLET XXVIIL Ett lyckligt par. I medlet af Maj år 1854 gick Vincenzo ned lysande utmärkelse igenom sin sista åxamen — och knappast fjorton dagar derefer, det vill säga, den första Juni, ledde nan sin fästmö till altaret, Bröllopet firades med all den ståt och alla de tillrustningar hvilka en sådan fest illåter. Turin sände icke mindre än sju representanter till högtiden, och bland dem s:gnor Onofrio; och ella perukerna ilbella, med undantag af herr intendenten, som fö. regaf ett illamående, voro närvarande, och så var naturligtvis äfven hela Rumelli. Vincenzo skulle gerna undvarit nio tiondedelar af all denna ståt och offentlighet — de svuro mot hans stilla och enkla böjelser. Men herr advokaten hade föresatt sig att göra alltin stort; och så var Rosa så belåten met alla arrangementerna, att brudgummen för hennes skull icke heller kunde vara annat. Rosa var strålande i sin naturliga skönhet ikasom i sin bruddrägt — hennes toilett var bländande — kännare sade att den sumde ha anstått en prinsessa. Ett illa åternvållet mummel af beundran följde hennes teg, då hon stödd på sin fars arm vanIrade uppför sockenkyrkans Skepp till högltaret, brännpunkten för allas blickar, Herr wdvokaten bar för första gången S:t Mauitiioch S:t Lazari-stjernan i briljanter, särkildt beställd för tillfället. Vigselakten var fullbordad och välsignelen läst öfver det unga paret af den gamle don Vatale, som äfven föreökte att hålla ett Niet gratulationstal (det tredje, han offentit