verkligen betydligt understiga mina krafter och säledes äfveo min rättmätiga ärelystnad. Ack, ärelystnaden, sade Rosa, är kärlekens naturliga fiende. Nej, inte hos mig — inte hos migt, förklarade Vincenzo med värma; min ärelystnad är en del af min kärlek. Jag eger ingen af dessa förmåner, hvilka menniskor skatta högst, hvar ken börd eller förmögen het. Jag är endast en nolla och måste sjelt gifva denna nolla ett värde. Det namn du nedlåter dig att bära, mäste vara ett hedradt pamn och jag vill söka göra det sådant. cMen om jag är nöjd med dig sådan du är och iote bryr mig om någonting annat? tGud välsigne dig, min ljufva älskling, för att du säger så! utropade den förtjuste älekaren, i det han lidelsefullt kysste hennes hand; men äfven dina milda önsknringar kunna inte lösa mig från den pligt jag jär skyldig dn far, mig sjelf och verlden. Skulle. du väl vilja att man sade om mig, med någon liknelse till skäl, att jag sökt mig en rik arftagerska för att lefva i öfverI flöd och lättja 25 I CcAh, hvem skulle väl kunna vara så elak och säga sä?4 tHuru föga känner du inte verlden, min Iskade Rosa! Hvem skulle säga så? — e afundsjuka, de tadelsjuka, och deras namn jär legio. Nej, nej, min själs älskade, lå: i mig göra hvad jag onser vara rätt och bjelp mig att göra det, Så svår ekilsmessan än i må vara, så låt inte din inbillning göra den lännu värre än den är. Inte för en verid, :inte för min eviga salighet, skulle jag vilja söka förmå dig till ett offer som vore dig ör tungt alt bäre.. Der vi äro, skola vi jelltid lätt kunna komma till Rumelli: PieI nmont är endast ett nötskal, och öfverallt be