den, om jag inte kände mig så omätligt rik i kärlek, ömhet och tillgitvenhet — ja, så rik, att jag känner mig säker om att derigenom kunna ersätta alla brister. Jag vet till exempel huru smärtsam skilsmessan från din far måste blifva för dig, äfven endast om det vore för en kort tid, tAck ja, mera smärtsam än jag kan beskrifvaX, utropade Rosa. Men kan den då inte undvikas? Är den då alldeles nödvändig? Ja, det smärtar mig stt behöfva säga det, svarade Vincenzo. Som du vet, skall jag, sedan jag tagit min jurisdoktorsgrad, med din fars samtycke ioträda uti statens tjenst; och från detta ögonblick blir jag inte längre min egen herre, utan står helt och hållet under min beskyddares, ministerns, order. Det förstär jag ganska vält, sade Rosa, ifall du mottager en sådan plats; men hvarför behöfver du väl söka dig en sådan? tHvarför jag behöfver göra det, min älskade? Men jag mäste ju arbeta ; enhvar måste arbeta och söka göra sig nyttig i denna verlden. Pappa arbetar inte, invände Rosa. Jo, pappa gör det till en viss grad, ehura han nu närmar sig den älder, då man har rättighet att söka hvila. Pa på ser om sin egendom, ger juridiska råd åt dem som bedja honom derom, och sedan egoar han sina lediga stunder åt musikens studium — som du ser, är han långt ifrån sysslolös. Ja, jag medger allt detta; men kunde du inte hjelpa pappa och dessutom finna någon nytiig sysselsättning för dig sjelf! : SA: dela med din far de sysselsättningar han sköter, skulle å min sida vara detsamma som att mottags en sinekur. Det lilla jag skulle kunna göra för honom skalle