Aftonbladet – 9 februari 1864, sida 2

bon då ser ut, Varnad i tid, förebygger mänvgen strid; gift dem genast, säger jag er, i annat fall får ni ångra det. Den gamle herrns hjerta började känna oroliga aningar att han ej skulle kunna lång rid fördröja en händelse, på hvars hastiga afgörande allmänheten och Barnaby med otålighet väntade. Dettaintryck skulle, i likhet med de flesta andra, hafva förbleknat och dött under tidens lopp, så framt icke den förfärlige vakteren Barnaby hade företagit sig att hålla det vid lif. Barnaby utvecklade i denna sak en röd indians sinnrika list och skoningslöshet. Hvarje hans minsta bandling, ja sjelfva hans tystnad, utgjorde antingen en varning eller förebråelse mot hans herre, Denne sednares oroliga grubbel tog au en ny riktning, och en som var mera he drande för hans känslor. Var han verkligen berättigad att i så lång tid uppskjuta det unga parets förening, äfven om han kusde göra det? Denna nya åsigt af eaken ingafs honom en dag af Rosas ovanliga blekhet samt matta och hängsjuka utseende. Kunde detta vara början till den förvand ling, hvilken Barnaby hade förespått? Den följande morgonen var Rosa lika rask och blomstrande som någonsin, och den ömme fadern gkrattade åt sina farhågor, hvilket dock icke hindrade honom att falla tillbaka i dem och fattas af en ny bäfvan, då han en annan dag händelsevis fick se sin dotter tankspridt stirra framför sig, försjunken i djupa drömmar, ,Rosa hade, mot sin vana, på sista tiden blifvit fallen för att bävgifva sig åt drömmar. Nittionio fäder af hundra skulle under dylika förbållanden hafva frå gat sina döttrar, sökt att förvissa sig om tillståndet af deras känslor och derefter bestämdt sig för ett visst handlingssält; men en så klar och enkel metod innebar en bestämd föresats och följaktligen en viljeansträngning, hvartill hans tveksamma och vankelmodiga natur ej ville beqväma sig. Om han bara hade någon att rådfråge,