Aftonbladet – 9 februari 1864, sida 2

med all den liflighet, hvaraf han var mäktig. Jagten var hvarken lång eller svår — tack vare Barnaby, som genom tecken ledde dem på rätt spår. Rosa var ute och inspekterade mulbärsplantorna nere i plantskolan — en afsides plats i trädgård n — med den epända uppmärksamheten hos en person, som funderar på ett köp. Här är -ymmerskan — kom hit!4 ropade den gamle mannen i sin muntraste ton, och läggande Rosas hand i Vincenzos, tillade han ömt: 4Gud välsigne er, mina kära barn, såsom jag af allt mitt hjerta välsignar er! Jag vet att hon kommer att göra dig lycklig, Vincenzo, och om du någonsin kommer henne att fälla en tår... tJag skulle vara ett odjur om jag någons sin kunde göra det4, förklarade Vincenzo energiskt. Tack skall du ha — tack för dessa välsignade ord; deras värme gör mig godt!... Farväl. De stodo ansigte mot ansigte, band i hand; och hans kärleks länge förseglade bruna sprang upp i passionerade strålar. Han sade henne huru hela hans lif hade varit en enda akt af tillbedjan; huru hon hade varit den stackars bondgossens sol, glädje och stolthet, då de tillsammans sprungo omkring i parken — ynglingens hemliga tanke och ugsvalan under de länga träldomsåren i seminariet — den unge mannens hopp och stöd under det han kämpade för sin akademiska lager!... Huru mången gång skulle han icke dukat under för fresteleen, om han icke hade haft hennes bild att lita sig till, hennes bifall att förtjena! Hon var hans allt i det förflutna, det närvarande och det tillkommande! fForts. följer.)