Aftonbladet – 9 februari 1864, sida 2

Ja, det är ingen evårighet att säga sått. svarade Barnaby litet försmädligt; men då första Juni kommer, och det inte är något bröllop...? Ja, men jag säger att det blir då.4 Nej, det blir det inte.4 4Vill du hälla ett vad om den saken, Barnaby?4 Barnaby nära nog stack sin näsa in i sin husbondes snsigte för att bättre läsa dess uttryck. Menar ni verkligen allvarsamt, signor Avvocato?? Ja, det gör jog, svarade hans herre; det der brefvet, eom du håller i handen, underrättar Vincenzo om den bestämda dagen. Barnaby betraktade brefvet, som om ban hade blifvit slagen af en förtrollning, snodde sig rundt omkring, likasom om han ve lat skaffa sig en svindel och sade slutligen, sedan han genom dessa evolutioner återfått sin förlorade talförmåga: tBravo! Så är ni då en värdig son af salig signor Pietro, Gud fröjde hans själl uDet är då väl att jag en gång lyckats att göra dig till lags, din gamle grälmakare4, sade herr advokaten godmodigt; tvi få väl se huru länge det räcker. Men se nu väl efter brefvet. Barnaby gjorde så, och så gjorde äfven Vincenzo, som anlände tidigt den följande morgouen för att sjelf lemna sitt svar. Hurudavt detta svar var, behöfva viicke nämna — andan deruti kunde klart nog läsas i de spår af djup, men lycklig rörelse, som röjde sig i gudfaderns och gudsonens ansigten, då de, sedan de länge varit inslängda med hvarandra, begåfvo sig ut för att upp söka Rosa. Den unga damen, hvilken flera svänger hade blifvit ef:erskickad af fadern. stod ej att finna hvsrken inom eller utom hus. Vi skola väl ändå jaga upp henne, om vi ekså måste gräfva henne upp ur jorden, sade herr advokaten helt fryntligt, i det han rulade sin väldiga lekamen utför tropporna