Aftonbladet – 9 februari 1864, sida 1

gitter jag dem med ens; ja, min själ gör jag så. Kort derpå kom don Natale på besök till herr advokaten i något ärende som rörde församlingen. AproposX, sade den gamle prestmannen, det gläder mig att höra, att vi snart skola komme att äta confetti och andra läckerheter4 (ett förblommeradt uttryck i stället för att säga: att vi snart få ett bröllopX). cHvem är det som skall gifta sig? frågade hert advokaten. Se så, lek inte kurra-gömma nu4, genmälde don Natale; en sådan der förtigenhet inför en gammal vän, sådan som jag, passar sig föga, sedan hela Ibella och Rumelli blifvit invigda i hemligheten. För öfrigt vet ni att jag alltid tyckt om gossen och tänkt högt om honom. Ni får en präktig måg i honom. Herr advokatens min förmörkades — han började att fatta hänsyftningen. sOch kom ihåg4, slöt presten, Satt det är gamle don Natale som skall läsa välsignelsen — jag förlåter er aldrig, om jag inte får göra det. Hela Ibella och Rumelli invigda i hemligheten!4 tänkte herr advokaten. Huru kunna de veta det? Tydligen rog visste de det på grund af herr advokatens egen oförsigtighet. Då han, i sin ifver att iörgylla pillerna åt herr in tendenten, hade fällt uttrycket Stidigare bö jelse4, var det ungefär detsamma som om an hade sagt med tydliga ord att Vincenzo skulle bli hans dotters man. Ty dessa ord kunde ej passa in på någon annan än Vincenzo eller del Palmetto, med hvilka båda Roga till en viss ålder hade blifvit upp: fostrad. Som det nu var en känd sak att mamsell Rosa hade gifvit den unge marki sen korgen, kunde den tidigare böjelsen omöjligt vara någon annan än Vincenro. Utan tvifvel var det mindre granvlaga af intendenten att begagna sig af ett oakteamt ord och att stöta Itrumpeaten om detta parti;