Aftonbladet – 9 februari 1864, sida 1

nom i Ibella. Ja, han bade icke väl i all beqvämlighet slagit sig ned der för vintern, förr än en icke mindre person än herr intendenten gjorde bonom sin uppvaktnin och utan vidare omsvep begärde mamsel Rosas hand. Om intendenten hade fordrat af den maklige gamle herrn hans börs eller bans lif, skulle han ej kunnat bli mera bestört. Att säga nej till hvem som helst ko: stade honom alltid en ansträngning; och att söga detta obehegliga ord till den förnämsta embetsmannen i provinsen, och det nästan helt och hållet oförberedd, var ett verkligt herkuliskt arbete. Han sporrade emellertid upp sig dertill; men i sin fruktan att såra, i sin i:ver att mildra slagets tyngd, inlät han sig i en labyrint af förklaringar, intrasslade sig sjelf och gjorde en vacker röra af alltsammans. Som intendentens fåfänga svårt sårades af hvad han märkte endast vara ord för att stryka honom om munnen med, hade han den dåliga smaken att yrka på att få veta af hvilken anledning en person med hans rang och samhälisställning sålunda blef förkastad. Herr advokaten,som knappast visste hvad han skulle säga, försäkrade och bedy rade att det ej fanns några personliga skäl mot herr intendenten ; långt. derifrån ; han kände allt för väl den ära som blifvit bonom och hans dotter bevisad genom ett frieri från en så utmärkt person; om det endest stode i hans makt, skulle han känna sig alltför lycklig; men... som det nu var, beklagade hen att han icke kunde göra något mera än förbindligast tacka för det hedrande anbudet... det fanns omständigheter... en tidigare böjelse — unga damer ville nu för tiden alltid följa sina ena tycken; han anböll att tippa uttrycka sig mera tydligt. Efter denna örklaring afiäganade sig den olycklige friaen vid ett allt anvat än angenämt lynne; och sedan herr advokaten hade frampustat tt ljudeligt Suff!t af lättnad, sade han högt ill sig sjelf: Hellre än att på detta eätt li Desväred med flere dylike försteg, så