Aftonbladet – 9 februari 1864, sida 1

unge man vid din sida — nu talar jag väl tillräckligt tydligt, skulle jag tro?? Stackars Vincenzo rodnade ända upp till hårfästet, mindre öfver sjelfva förklaringen, än öfver det prosaiska sätt hvarpå den framställdes, Rosa såg emellertid hvarken för skräckt eller ens förlägen ut. Hon sadeendast helt enkelt: Huru kunde jag veta det, då ingen segt mig det?? Herr advokaten kastade en betydelsefull blick på Vincenzo. eNi lemnade mig inte tid dertillX, genmälde hans gudson med en lätt anstrykning af förtret. Ni tycks, när allt kommer omkring, vara fast besluten att fria för mig: vill ni då åtminstone vara god och göra slag i saken?4 Göra slag i saken — på hvad sätt då? Då någon framställer en anhällan, väntar och hoppas han att få ett svar, eller hur?4 sade Vincenzo. Ah, ja visst, det är mycket sannt. Nå, min kära Rosa, det ör nu tid att du j fattar ditt beslut.? cAr det det?4 sade Rosa ekälmaktigt. tJog skall väl göra det då någon dag under de nästa sex ären, och derpå sprang hon gin väg. För första gången i bans lif var hane gudfars sällskap eu börda för Vincenzo — icke derför att det hindrade honom att följa Rosa och bedja henne om ett svar — han var icke vid lyune till alt göra något sådant; det slags lek, hvartill slumpen hade nedsatt hvad som var ämnadt att bli hans innersta hjertas varma utgjutelse, hade allt för obehag ligt inverkat på hans känslor för att lemna honom tillräckligt sinneslugn eller ens fal lenbet för att fullfölja sitt frieri; utan derför att han måtte lyssna till denna prosa och för formens skull gifva ett slags svar derpå. medan hån längtade efter tystnad och en samhet. Slutligen kände herr advokaten att han sjelf nödvändigt behöfde hvila, och åter vände hem; och Vincenzo befriede gig från