Aftonbladet – 9 februari 1864, sida 1

mest ingrodda; och den förskrifver sig så långt tillbaka som mitt minne sträcker sig ; — från första dagen jag såg er.4 Så gammal — pi verkligen förskräcker mig4, sade Rosa, i det hon försökte att le Hvilken skrymtare ni måste vara, som så länge förstått att dölja den för mig. ?Har ni aldrig gissat att jag — att jag — älskade er, Rosa?4 Hon blef blossande röd och sade: tÅr detta den förmätenhetssynd ni talade om?? Han såg på henne och böjde jakande sitt hufvud. Men deri kan jag inte se någon synd, Vi skola ju älska vår nästa såsom oss sjelfva. Ja, men den kärlek, om hvilken jag taar, är af ett helt annat slag; den är att börja med, af en mera passionerad natur; den är till den grad exklusiv och egoistisk att... Ett rop bakom dem afbröt den påbörjade meningen; de unga tu vände sig om och sågo herr advokaten. som kom skumpande efter dem. Huru olägligt än afbrottet var, återstod dock ingenting annat än att gå och möta den gamle herrn. Sex år härefter — sex år härefter, kom ihåg det! ropade herr advokaten, så snart han var så nära att han kunde göra sig hörd. Hvad är det som skall ske sex år härefter, pappa?? frågade Rosa. Bröllopet, uvaturligtvis?, sade pappa. Bröllopet?4 upprepade Rosa med oförställd förvåning. Herr advokaten stirrade på henne med ytterlig bestörtning, derefter på Vincenzo, och så på henne igen, och sade slutligen: tJa, brölloppet — det vill säga, om du inte har något deremot.4 Emot hvad, pappa? frågade Rosa. CAb, prat, lika som om du inte visste det!4 utropade hennes far, som nu helt och hållet förlorade tålamodet; — om du inte har något emot att gifta dig med denne