lisera med sillen på hans tarfliga bord. Vi ha heller aldrig hört, att någon svinafvel synnerligen varit drifven i Sverge, som blifvit hotad af importen; då deremot på ladugården mången nedlägger stora kostnader, utan att ändock ständerna lagt tull på kött. Fördyra fläsket, och den stora massan återgär till sillen. Så der tro vi, att man här allmännastresonerar, äfven bland landtbrukare. Skulle ock en och annan tycka det ej vara såledsamt att få litet skydd mot utlänningens täflan, så förstår han dock mycket väl, att detta mål ej vinnes utan offoch defensivförbund med de stora fabrikörerna, och sådant kostar mer än det smakar, ty då måste han ock vara beredd på att för sig och de sina dyrare betala hvarje tråd han och de slita, hvarje sockerbit m. m. som faller på hans dagkostnad. Att i tullfrågan jemföra oss med Norge, är alldeles olämpligt, då Norge saknar grundskatter och derföre måste söka inkomster på andra håll och till och med lägga tull rå fabrikernas råvaror, hvilket vi förmoda att våra prohibitister dock ej vilja erinra om, när de framhålla Norges exempel. Detta visar emellertid bäst, att tullen i Norge är fioansiel, ej protektionistisk i sitt syfte. För öfrigt hear man här i ortea mycket fästat sig vid de utredningar, som Göteborgs Handelstidning lemnat öfver de särskilda tullskyddade artiklarnes priser, jomförda med deras värden i utlandet. Deraf visar sig till lika stor förvåving som harm, huru ännu med mårga millioner svenska folket måste betala sina förnödenheter högre än det behöfde: en verklig statslyxX, dyrare än någon annan. Och dessutom uppdrifves derigeuom ytterligare penningbristen, då kapitalerna sålunda dragas ifrån de naturliga näringarna. Det förefaller ock en hvar, som med någon uppmärksamhet följt nysre tidens enda och utbildade rättsprinciper, ganska märkligt, att men nu tror sig om att kunna förbättra en stor statsekonomisk åsigt, som i alla bildade länder mer cch mer tillämpas. Prohibitioner och skyddstullar äro dock, hur man än söker förblomera saken, ej annat ön en beskattning, som den ene medborgaren älägges att betala till den andra; en skatt, alltid örättvis och principvidrig, då den ej är tillkommen för statens inkomstbehof; eller då den ej af konsideration för näriogar, som staten sjelf framkallat genom privileier, får som en öfvergång qvarstå; eller den ej för något särskildt statsändamål undaotagsvis må ega rum. Att erlägga skatt för det allmännas behof, d. ä. till staten och kommuren, det bjuder och medger rättsprincipen; men icke annat. Att min granne skall hema vinst på min bekostnad genom att få godtyckligt taxera mig eller auktoriseras att gå i mina fickor — och något annat är i gjeltva verket ej det s. k. skyddet — är och förblir evinnerligen orätt. Det upprepade talet om öfverflödsvaror smakar ock mycket af förra årbundradens föråldrade förmynderskapsläror. Hvad den ene efter sina tycken anser för ett öfverflöd, bedömes ej så af den andra, och ingen har rätt att göra något subjektivt tycke till lag för sina medmenniskor. Behofven utgöra för öfrigt den kraftigaste sporren till all verksamhet, och uct är derag utveckling, som alltid utgjort och alltid skall utgöra förnämsta lifskraften till menniskoslägtets framskridande i odling. I alimänhet fions ej någon beskattning, så orättvis, förhatlig och lömsk som tullbeskattningen. Den innebär despotismens hela konsiderationslösa godtycklighet. Här sitta t. ex. två embetsmän bredvid hvarandra, hvardara med 4000 rdr lön; den ene ogift, den andre med hustru och sex barn och följaktligen minst dubbelt ental tjenstehjon. I allmän bevillning betala de på öret lika summa till staten; men i tullbevillning betalar den ene 6 å 8 gånger mer än den andra, äfven om hans konsumtion inskränker sig till endast förnödenhenhetsvaror att tarfligt föda och kläda sig och de sina. Böra sådana anomalier förstoras genom höjda tullafgifter? År det sättvisa och billighet, som sålunda befordras? Ar det med sådan lag landet skall byggas? Nej, sade vår folklige konung i sednaste trontalet, då han lofvade ytterligare utjemkningar i dessa missförhålanden. Och hans ord skall stå fast, om än några fåfängor derpå gå i qvaf, som trott sig kunna imponera med sina namnteckningar och objudna målsmanskap för svenska folket. I några af petitionernas premisser kunna vi gerna instämma, nemligen klandret af slöseri, öfverimport, oförsigtigt utsläppande af penningar 0. s. v. och det är väl detta, som egentligen tillvunnit sig några större sympatier. Men icke bjelpes sådant med höjda tullar. BSlöseriet, öfverkonsumtionen, lefvandet öfver tillgångarne stäfjas ej af det högre priset, utan lockas fastmer af detsamma. Det är på bankoch kreditlagstiftningens väg som sådant skall botas. Häri ha vist ej prohibitisterna verkat klokare än deras motståndare. Och var det ej just företrädesvis en del af de sednere, som förutsade följden af och motsatte sig och lyckades något stäfja de forcerade jernvägsanläggningarne med sina oscillerande penningemissioner samt uppjagade egendomsoc arbetspriser, hvilka nu stå som hotsude spöken! Ingen sanning är väl vissare, mer af sakens natur och alla samhällens, de äldstas liksom de nyares historia bekräftad, än den, att hvarje penningöfverflöd, som ieke i naturlig ordning tillkommit, och alla lättade lånutvägar, som hufvädsakligen befordra konsumtion och yppighet, stär!se inom kort tid ofelbart framkalla reaktioner och kriser, hvilkas slutliga, lika ofelbara verkan åter för en tid är en i samma män stor förlägenhet och penningsbrist. En hastigt ökad penningmassa och åt alla sidor utkastade lån öka i samma mån hos alla klasser tillgångarne att köpa liksom köplusten. Detta går sin gång alldeles oberoende af tulltariffer och hejdas ej af några prohibitioner. Har man då glömt, att bhattarnes finansoperationer på 1740och 1750-talen ledde till altdeles samma resultat, ehuru de skeddei faDp NE 2 ET rn