Aftonbladet – 8 februari 1864, sida 1

Ge dig lof! Har jag inte gifvit dig lof Jertill hvarje dag under dessa trenne månader? cJag ber så mycket om förlåtelse, sade Vincenzo; ni har visserligen mer än en gång vänligt hävsyftat på en lycklig fullbordan af någonting, som jag önskade; men nvad detta något var, derom har ni ständigt lemnat mig i okunnighet; och kunde väl jag på grund af några otydliga vinkar anse mig löst från det stränga tysthetslöfte ni tog af mig i Turin?4 Nå ja, kanske inteX4, sade herr advokaen. Jag håller dig verkiigen räkning för den ovanliga klokhet du i allt möjligt visat. cJag får emellertid på förhand varna er att jag inte kommer att framhärda deruti utt, sade Vincenzo i inställsam ton och steg upp för att gå. Hvar tar du vägen?4 frågade hans gudfar hastigt. Jag går för att be er dotter underskrifva sin fars samtycke, genmälte Vincenzo. Herre min Gud, så brådtom du nu fått I en hast!4 sade herr advokaten med en ätt anstrykning af ledsnad. Min tid här är kort — jag har endast jugofyra timmer gvar; jag måste söka begagna den på bästa möjliga sätt, svarade Vincenzo och skyndade bort. Den gamle herrn betraktade hans bortsång med en helt ångerfull uppsyn; om han hade vågat, skulle han förbjudit honom att gå och förbjudit honom att tala, men han saknade mod att göra det efjer hvad han nyss hade yttrat. Hans goda hjerta hade förrådt honom att uttrycka sig mera tydligt än han hede ämnat att göra, och sålunda hade han i ett ögonblick förlorat hela verkan af sin månaders långa uppkofepolitik. (Forts.)