Aftonbladet – 8 februari 1864, sida 1

slut. Rosas tid var till följd deraf mycket upptagen, och som Vincenzos sällskap derjemte var mycket eftersökt, funnos få tillfällen till möten på tu man hand. Herr advokaten betalade genom denna gästfrihet de många tacksamhetsskulder, som hans upphöjande till riddare hade åsamkat honom. Främst på inbjudningslistan stodo hans slägtingar och gamla vänner i Turin, deruti inberäknad hans nya vän signor Onofria — hvilken emellertid hade framställt sina trägna sysselsättningar såsom ett skäl hvarför ban ej kunde komma — vidare hans vänner i Ibella, som till största delen bestodo af dervarande embetsmän med intendenten i spetsen, och hvilka alla hade gratulerat honom till hans nya värdighet; vidare mären på platsen, pastorn 1 församlingen ete. etc.; naturligtvis var denna stora samling af gäster icke inbjuden i klump, utan i grupper af sex eller sju i sender; och om vi dertill lägga dem som händelsevis kommo på besök, komma vi till ett medeltal af tio personer, som. på en gång njöto af palatsets gästtrihei — och en hjertlig enkel och frikostig gästfrihet var det, värdig en äkta forntidens riddare. Vanligen hände det att sällskapet var fördubbladt om söndagarne, genom ankommande gäster från Ibella och Rumelli, bland hvilka sednare don Natale alltid var en. Vi finna icke unge del Palmetto figurera bland dessa samlingar, af det enkla skälet att ban för länge sedan hade lemnat borgen vid högst dåligt lynne strax efter sedan man hade låtit honom förstå att mamsell Rosa (för att begagna Barnabys liknelse) ej var något bröd för hans tänder. Sålunda förflöto dagarne lugnt och trefligt till dess tiden kom för Vincenzo och de få återstående gästerna att faga farväl. Efter frukosten på möorgo