Aftonbladet – 8 februari 1864, sida 1

Hon var ju så ung — nyss fyllda nitton år — och Vincenzo var knappast sjelf ännu vid den ålder då unga män pläga gifta sig! Han skulle få henne — om ett år eller gå — då hans ljusa utsigter började att gå i fullbordan! Och på detta sätt hade den gamie hedersmannen slutat med att undanskjuta den obehagliga stunden till en obestämd tid — någonting så vanligt för obeslutsamma egjälar. Sedan Rosas far helt beqvämligt hadeintagit denna passiva ställning, fruktade han naturligtvis för ingenting så mycket eom att utbyta den mot en i hvilken det var något att göra; deraf hans motvilja för att bryta isen genom att vidröra en fråga, som han hoppades hafva undanskjutit på obestämd tid. Men som han var lika vekhjertad som obeslutsam — det vill säga, önskande att förbättra situationen utan alt afstå från status quo — hittade ban på en medelväg, som endast gjorde saken ännu värre. Han började gifva små vinkar, hvilka voro ämnade att uppmuntra, men som endast blefvo anledning till en ökad förlägenhet för båda parterna. Ty huru skulle Rosa, en blyg flicka, hvars bjerta nyligen vaknat, eller Vineenzo, så grannlaga och finkänslig som han var, och dessutom bunden af ett högtidligt löfte — huru skulle väl de kunna draga fördel af dylika sväfvande insinuationer? Lyckligtvis blef den svåraste pröfningstiden icke långvarig för de båda unga, och sträckte sig icke öfver de första tre veckorna af Vincenzos visiande i palatset, me dan der änou icke funnos några främmande gäster, eller åtminstone icke några som vistades der någon längre tid. Slutet af Juli medförde en stork tillökning af gäster, hvilket utan afbrott forMor ända till säsovgens