är icke värdt att fästa sig härvid, då du så villigt förklarat, att du alldeles icke har något emot att man finner detta både sött och älskvärdt, endast man vill gå vidare och finna smak äfven i din egen nyaste komedi Barnvällingen4, hvaraf du benäget meddelar slutscenen i första akten. Jag kommmer nu till den logografiska eller tankställarmetoden, enligt hvilken du genom Barnvällin; en4 bevisar, att då du kan smutsa ned familjelifvets innersta och heligaste förhållanden, så är det oförlåtligt att en fransman med delikatess och finhet söker behandla sådana ämnen. Bevisningen är dock på sätt och vis öfverflödig, ty med fullt lika mycken -konseqvens har författaren af t. ex. STvillingaroe bevisat, att frågen om barn öfverhufvud icke är lämplig för scenen. Barnvälliogen är för öfrigt magstark det medges, och jag vill dertöre ej vidare vidröra den; endast till samtalet i salongen vill jag meddela en liten parallel, en, såsom man berättat mig, sann händelse från det tillfälle, då du bivistade första representationen af SEs:t barnlöst hemt, då du, enligt din egen berättelse i Allehanda, sattinklämd mellan tvenne väldiga krinooliner, hvilkas egarinnor harmades öfver pjesens gjåpighetert och Soanständigheter, och för hvilkas åsigter du sedermera så ridderligt gjorde dig till budbärare. Teatern föreställer Dramatiska teaterns salong; på parketten ser man hr Conrad, uppdykande mellan tvenne väldiga krinoliner; til höger om honom en dam med kamelior (röda); till venster en dam, också med kamelior (hvita). Clemence (den barnlösa frun pjesen) klagar från scenen öfver att hemmet är tomt, hjertat är tomt, verldens nöjen kunna ej. längre döfva smärtan häraf. Kameliadamen (den röda): Sjåpighet! Conrad: Mycket riktigt! Kameliadamen (den hvita): Ja nog kan man väl vara lyckligt gift utan att ha barn. Kamel. (den röda): Ja och nog kan man väl ha barn utan att... Conrad: Hvad behagas? Kamel. (den röda): (suckande) ... utan att vara lycklig. Conrad: Mamsell suckar? Kam. (den hvita): Ja nog kan man väl vara olycklig utan att vara gift. Conrad: Åtminstone kan man vara lycklig som ogift. Jag är gammal ungkarl! Kam. (båda): Vi äro mameseller. Alla lyssna åter på pjesen en stund. Den hvita: Ja, men nog är det ju rörande i alla fall. Conrad: Rörigt, menar ni, min nådiga. Den röda: Ha! ha! ha! Den hvita: En vacker själsmålning. Conrad: Duger inte! Det skall vara handling, så har det från äldsta tider blifvit uppfattadt. Den röda: Det förstås att det skall vara handling; att ha barn, inte är det någon handling. Conrad: Och ännu mindre att inte ha nå: ra. E Den hvita: Ja visserligen tycker jag mer om Fjärilsfebern. Den röda: Det kallar jag handling. Conrad: Jag med: Alla trevända sig åter till att betrakia pjesen. Hr Hedin den öfverlycklige äkta mannen, framvisar en den allra som näpnaste lilla barnmössa. Den hvita kamelian rodnar. Den röda bleknar, Conrad biter sig i läppen. Alla tre på en gång: Oanständigheter! Den hvita: Kan detta gå an? Den röda: Nej detta kan aldrig gå an. Conrad: Nej aldrig. Den saken, mina damer, skall jaz offentligen behandla. Den röda: Ja här om någonsin behöfves ett Gif akt ! Conrad: Förträffligt, tillåt mig att få låna dessa två ord at er. Den röda: Med mycket nöje. Ridån faller, publiken applåderar , men de båda kameliadamerna och Conrad hyssja. Conrad: Det var en skandal. Mjukaste tjenare, mina damer! Den röda: Au rtevoir, Ernst Ludvig! Conrad: Jag ber att få behålla mitt ärliga namn Corrad! Så har en din granne på parketten ord för ord berättat tilldragelsen för mig. Det öfverensstämmer ock i allo med din visserligen något mindre utförliga berättelse om semma tillfälle. För stt likasom du visa att jag kan latin säger jag blott relata refero, en annan skulle kanske hafva tillagt: risum teneatis amici. Thure.