Aftonbladet – 6 februari 1864, sida 3

verldens ära än eo enda för min (Christi). Mitt lidande sky de som gift. Dock glöm.ma de mig icke derföre helt och hållet: nej, de göra mig ju till en afgud, de laga gig ,en guldkalf af hvad mig tillhörer. 1 stället : för gudaktighetens svärd, som är bortkastadt, ;:har kommit en bhottenlös penningsäck ; alla len tio guds bud äro sammanfattade i ett enda: hit med pengar! Och efter att ytterligare ha målat presterna och hierarkien i de mörkaste färger tillägges slutligen om i päfven: Och den argaste af dem alla, det är han som med Bonifacius sitter på högmodets tron, uppburen af 4 pelare: högfärd, jegenvilja, penninggirighet och afund. Derföre äro djeflarue så säkra på dem, gom j hvalfisken på de ungar, som han gömmer :lefvande i sin buk.4 I en af sina syner skådar hon domen i verldshistorien: den himmelske domaren omgifven af sina härskaror och talande till dem om 5 menniskor, som stå inför hans tron. Dessa fem äro påfven, såsom representant för hierarkien och presterna, en ond lekman, en jude, en hedning och en Gudsvänt. Domaren säger då till påfven: 4Jag kärar emot Dig, du min kyrkas hufvud! Du skulle bringa ejälarne till mig, hvilka jag löste med mitt blod; men sannerligen, du är en själamördare, värre än Lucifer; han dräpte blott mig och du dräper också mina själar, rättvisare än Pilatus, som icke dömde någon anvan till döden än mig, då du dömmer både mig och mina gjälar, — — — — Din tron skall sjunka, som den tunga stenen, som icke stannar förr än i afgrundens djup4. Det fordrades det stora anseende, i hvilket Birgitta stod öfver hela kristenheten, att icke ett sådant språk och sådana uppmaningar, som hon skickade till päfven, skulle öfver hennes hufvud, såsom öfver så många andras hufvuden, nedkalla Vatikanens bannsträle. Då påfvarne icke vågade vända sig emot Birgitta, sökte de visa sig säsom hennes vänner och tillgodogöra sig hennes anseende. Urban den V bad henne komma till sig, för att lösa fiera samvetstvifvel, som oroade honom. Hon kom, men hon lät icke bedåra sig af de påfliga nådebetygelserna eller a påfvens eftergifvenbet att omsider flytta från Avignon till Rom. Hon skref skarpa och stränga ord till honom och då ingen af prelaterna vågade framlemna hvad hon skrifvit, gjorde hon det sjelf. Med en frimodighet, liknande Israels profeters, bestraffade hon den heliga stolens synder och blottade kyrkans brister. Mången har fått bestiga kättarebålet för yttranden, som icke inneburit en tusendel af de skarpa angrepp hon riktade mot hierarkiska missbruken; men den allmänna vördnaden för bennes utomordentliga mission utgjorde hennes säkra sköld. Och för att icke kyrkans fiender sedermera hos henne skulle söka vaPn mot den romerska kyrkan och hennes ufvud, fann man sedermera rådligest ett efter hennes död helt och hället tillegna henne åt kyrkan genom en kanonisation, genom att upphöja benne till ett af kyrkans förnämsta helgon. Birgittas hufvudsyftemål var att väcka tidehvarfvet upp ur dess dödssömn. Utan att direkt träda i kamp emot sjelfva kyrkodogmernga, lade hon vigt på tron, viljan, det andliga kyrkobegreppet, nödvändigbeten af en reform, bibeln, predikan på modersmålet och folkupplysningen. Birgitta var äfven Bi verldsligt hänseende en stor reformvän; äfven härutipnan var hon längt före sin tid och representerade en oppo sition emot ett dåligt och urartadt furstevälde. Lika konsiderationslöst som hon uppträdde emot påfven, angrep hon äfven Sverges dåvarande konung Magnus Smek och de stora bristerna i hans regering och personliga förhållanden. Det skulle bli alltför vidlyftigt att redogöra för den skarpa kritik hon underkastar hela hans väseade. Det kan vara tillräckligt att nämna, att hon till följd af hans olagliga sketteutpressningar helt oförbehållsamt kailar honom för ?den värsta röfvare?, och att hon på ett annat ställe karakteriserar honom såsom en krönt äsna med ett harhjerta?, och drottning Blanca såsom en ödla med skökans tunga och drake-galla i bjertat?. Konungen vågade lika litet som påfvarne företega något emot henne. Lättsinnig och svag sökte han ett blidka benne, besökte benne i Al vastra, bad om hennes förböner och ville taga saken från den lätta sidan. Men Birpitta lät icke vilseleda sig af något hyckleri; bon såg hans gerningar, och ända trån Italien skickade hon honom varningar och hotade honom med förlusten af den krona, som han så mycket missbrukade; äfven mot adeln yttrade hon sig mycket skarpt. Det är otvifvelaktigt att Birgittas ?Uppenbarelser? i väsentlig mån bidrogo till att störta Magnus från tronen; så stor var aktningen för hennes utsago ; ännu under Christian II:s id var det nägra förutsägelser från henne, som tycktes slå in på bonom och hvilka pjorde hans fiender dubbelt starka, liksom de i bög grad bidrogo att nedslå hans mod. Åfven i andra Jänder, dit hon kom, t. ex. i Neapel, förde hon semma frimodiga språk och sökte tvinga de regerande till reformer. Birgitta var slutligen en representant af den skandinaviska iden. Genom konung Magnus störtande beanade bon med fullt medvetande väg för den skandinaviska unionen. Detär i högsta grad märkligt att deti det fjortonde århundradet var två qvinnor, den svenska Birgitta och den danska Margaretha, som voro idgens bärare i norden. Vi ha redan berört Birgittas djupa känsla för det nationella. Det nordiska modersmålet håller hon tramför allt i ära. Hennes eget svenska språk är krafdigt och präktigt och det nordiska i åsigter och framställning ger till och med åt synerna ett eget fosterländskt behag. I Birgittas hus i Rom stiftades det första skandinaviska sällskep af svenska, davska och norska pilgrimer. Hennes Birgittinerorden blef en nordisk orden med icke blott kyrkliga utan äfven nationella syften; dess medlemmar i de tre rikena sammansmälte i många hänseenden; ett gemensamt anrålr härsadaA atvankla gig dariganrnam att da