Aftonbladet – 6 februari 1864, sida 2

bedde Padrone och hvarken ville eller kunde afsäga sig dem — nej, mycket hellre dö. Dagesns firade hjelles som var nästan all. deles uppgifven af trötthet och sinnesrörelse, sjönk nu flämtande ned i en stol, sedan han infört don Natele, mären, rådmännen och andra mnotabiliteter i stora salen. — Scenen på OCaf6 della Posta upprepades nu, buteljer inburos, korkar smällde, vinglas bjödos omkring och skålar druckos enligt gammal sed. Tack ska pi ha, mina vänner, sade den pajtfrie värden, som kände sig ur ständ att ålla något tal; jog tackar er af ellt mitt hjerta. Jag kan för ögonblicket inte säga mera; mina krafter hålla inte jemna steg med min goda vilja, kom och ät middag med mig i morgon, då jag hoppas vara i stånd att på ett mera formligt, om också icke mera uppriktigt sätt, erkänna er gudhet emot mig — nej, nej, mina kära vänner, ni behböfva inte gå ännu — stanna qvar och gör er hemmastadda — ursäkta bara alt jag inte kan sörja för er trefoad, som jag skulle önska.4 Sällskapet dröjde änna en stund, glasen gingo ännu en gång omkring och derpå skildes man åt. Uuder tiden hade folket derutanför rikligen njutit af den traditionella frikostigheten inom palatset. Mamsell Rosa var vid sådena tillfällen en ovärderlig busmoder. Nå, hur mår Vineenzo, pappa?? frågade bon, i det hon lyste sin far upp till hans sängkammare. Jo, han är frisk och munter som ett bit, sade pappa, och på god väg att bli en hel karl. Jag skulle önska att du bade sett honorm vid ministerns bord, min stampa, så lugn och obesvärad, i hvarje tum en gentleman, Ingen skulle någonsin kunnat föreställa sig att hans far var en bonde. tJa, hvad betyder väl det? anmärkte m:ll Rosa. Farfar var ja också bara en bonde eller hur, och har inte du ett skick och en hållning som om du vore en prins!