Aftonbladet – 6 februari 1864, sida 2

rit sysslolösa; det vill säga, i ett afseende hade de varit det, ty de hade väntat på herr advokaten under de tre sista timmarne. Hela Rumellis befolkning var der, från presten i församlingen, don Natale, och mären, i spetsen för rådet, ända ned till dibarnet. Då herr advokaten anlände till sina gårdsgrindar och steg ur åkdonet, giorde han det midt under hopens döfvande hurrarop, nationalgardets skyldring och ett muntert stycke af ort-ns musikkår, som drog till med mera god vilja än framgång. Derefter framträdde den nuvarande mären, en rik fabrikör, som dragit sig från affärerna, och uppläste en adress till f. d. mären; och derpå steg dona Natale fram och uppläste en annan adress eller snarare började att läsa den, ty vid slatet af andra raden började han att stamroa och snyfta, vid åsynen hvaraf den, till hvilken talet var stäldt, äfven började etamma och snyfta, och för att så mycket som möjligt rädda det passande, afbröt han alla vidare tal genom att sticka den ena armen under don Natales och den andra under märens, och sålunda, på en gång stödd och stödjande, vanka uppför alln, Don Natale var, sanningen att säga, nära nog barn på nytt, och all hans rörelse upplöste sig i tårar, Nu visade sig Rosa, och åter började handklappningar och bifalisrop, då hopen såg far och dotter slutna i hvarandras armar. Hela tjenarskaran var församlad på trappan, som ledde upp tili palatset, och kom ned för att kyssa signor Padronea hand och framställa sina lyckönskningar. Endast ett enda bekant ansigte fattades i samlinEn — Barnaby lyste genom sin frånvaro. ar han då likgiltig för sin herres sällhet och välgåpg? Längt derifrån. Barvaby, gömd i en vrå, försmälte i tårar af glädje och stolthet. Barnaby skulle gerne velat kyssa sin herres fotspår, men Barnaby hade inobillede skäl till klagomål mot denne tiW