Aftonbladet – 5 februari 1864, sida 2

mindre likgiltig sak för Rosas far hvem som skulle få hans dotter. Men hvarföre var han då så envis i fråga om del Palmetto. Piemontesarne hafva på sednare tiden ofta blifvit liknade, och detta icke olämpligt, vid engelsmännen; de hafva i sjelfva verket några af dessa sednares mest framstående egenskaper -— ihärdighet, energi, praktiskt sinne, medfödd motvilja för to ovima spekulationer, samt slutligen, och icke minst — i fall detta kan anses för en egenskap — den djupaste respekt för förmånerna af förnäm börd och en vacker titel. Herr advokaten var: icke en piemontesare för intet, och utsigten att få sin dotter förvandlad till en markisinna och höra henne tilltalas såsom sådan, kittlade i förvånande grad hans fåfänga. Det fanns äfven ett annat, ehuru underordnadt skäl, som talade till förmån för föreningen med den unge markisen, och detta var, ett de båda egendomarne härigenom skulle komma att slås ihop till ea, som sålunda skulle bli en af de vackraste i hela konungariket. Men sedan denna ljufva dröm var förbi, mötte Vincenzos sträfvanden att vinna den vackra prisen icke längre samma motstånd som för några få månader sedan, utan började allt mer och mer att tvinga sig på den gamle herrns tankar. Signor Onofrios bref var synnerligen egnadt utt höja Vincenzos aktier med tjugo procent. Ja, det kan man då verkligen säga, mumlade herr advokaten för sig sjelf efter sin vana, Satt min kära gudson är en underbar ung man, och lycka saknar han min själ inte hetler. Om det kan sägas om någon menniska att hon blifvit född med en silfversked i munnen, få är det om honom. Han förtrollar en hvar med hvilken han kommer i sällskap. Signor Onofrio, till