Aftonbladet – 5 februari 1864, sida 2

pare plan än den naturliga önskan att få bevittna och deltaga uti hedrandet af en person, vid hvilken han var så ömt och innerligt fästad. Men vi ätergå till vår berättelse. För en gång visade sig den lifliga stämning, som Vincenzos underrättelse framkallade hos herr advokaten, starkare än vana, krämpor och misstroende till jernvägen. Signor Avvocato återfann en rest af fordna dagars verksamma rörlighet. Han reste genast till Ibella, medföljde den första tränen, som gick till hufvudstaden, och befann sig samma dogs afton, till icke ringa förvåning för sig sjelf, beqvämligen installerad i ett af hotellerna vid Piazza Castello. Vincenzo, som ett bref underrättade härom, infann sig på ögonblicket. Herr advokatens vistelse i staden var kort, men full af glada intryck. Turin var så betydligt utvidgadt, så mycket förändradt till sin fördel, sedan han sist såg det, att det var ett verkligt nöje att åka derigenom. Och ministern för inrikesdepartementet, genom hvilken ban erhöll sin dekoration, välkomnade horom med så mycken artighet, komplimenterade honom med en sådan takt och visade en så smickrande ifverisio anhällan alt få se herr riddaren till middagen! Han skulle utan tvifvel gjort detsamma för en hvar som han tagit emot vid ett dylikt tillfälle; men herr advokaten tog alltsammans för ett bevis på personhg utmärkelse. Hans minnen af höga vederbörande daterade sig från en tidpunkt, då stelhet, sjelfbelåtenhet och dryghet tycktes utgöra maktens särskiljande kännetecken. Forts. följer.)