Aftonbladet – 5 februari 1864, sida 2

den förste som gratulerade sin gode gudfer till hans nya värdighet såsom riddare. Qificiel underrättelse om den heder, som blifvit honom visad, skulle inom en dag eiler två blifva af inrikesministern sänd till Rumelli, så framt icke herr advokaten kunde förmå sig att komma till Turin på fyrtiätta timmar, hvilket skulle förenkla alla formaliteterna. Om det stora nöje ett sädant besök skulle skänka signor Onofrio och breiskrifvaren, derom behöfde han ej orda. Herr advokaten hade under någon tid uttryckt sin Öpskan att rådfråga någon af hufvodstadens skickliga läkare. Kunde icke detta vara ännu en anledoing till en sådan resa. I denna förhoppniog anhöll Vincenzo att få förblifva, etc. Vi bedja läsaren att icke för ett ögonblick tro att detta crescendo af lifvande underrättelser var resultatet af någon på förhand uppgjord komplott, afseedd att så småningom upphetta advokaten till en värmegrad; som kunde göra honom smidber för ett visst sylte. Nej, för ingen del. Både signor Onotrio och Vincenzo hade visserligen, såsom vi veta, ett syfte i kikaren, men de fullföljde det med lagliga medel utan den minsta till sats af humbug. Signor Onofrios bret till herr advokaten hade icke blifvit skrifvet en enda dag förr eller sednare än det skulle blifvit om herr advokaten icke heft någon dotter; lika litet gom det innnehöll ett enda. ord som icke, var öfverensstämmande med: sanningen. sin sida hade Vincenzo skrifvit sin ansökan till hans gudfars förmån, då havs beskyddare ministern hade uppmanat honom att göra det, och han hade under-; rättat sin gudfar om den stora nyheten strax efter sedan han fick höra den af ministern. Likaledes ionebar Vincenzos vink till gud-: fadlera om en resa till staten ej någon dju