Aftonbladet – 5 februari 1864, sida 1

VINCENZO. ROMAN I TVENNE DELAR Ar GIOVANNI RUFFINL (Förf. af Doktor Antonio, Lavinia m. AD Mamgell Rosa kom som vanligt och stannade som vanligt för att språka litet med Barnaby. Förr — det vill säga, endast för ett par år sedan — skulle hon hafva tagit oxen vid hornen och rent ut frågat Barnaby: 4Vet ni hvad som kom åt Vincenzo ifgår afton, och hvarföre hen reste-bort igen i sådan hast?4 Men som det nu var, då hon ej längre var ett enfant terrible, utan en fullvuxen upg dam ora nitton år med denva ålders varsamms: betänksamhet, sade hon i stället: Såg ni Vincenzo iunan han reste? Barnaby svarade med den mest komiskt dystra grimag, som stod honom till buds, att han inte hade sett Vincenzo, och ait han måste ha rest före dagvingen.t Jag ville bara veta huru han såg ut, i händelse ni hade sett honom, anmärkte mamsell Rosa. 4Jag frukter ett han ännu inte hemtat sig från sin sjukdom. Han var så blek och nervös förliden afton.s Det undrar jag! inte på?, svarade Barnaby med tilltagande dysterbet, då man besinnar hvad hen fick höra. Blek, ja! Det är verkligen ett underverk att han ännu lefver, stackars gosse!s 4Ni skrämmer mig, Barnaby; hvad var det han fick höra? frågade Rosa. Det vill säga4, tillade hon, om jag kan få veta det.? 6) Se A. B. n:r 1—17 och 19—28.