Aftonbladet – 5 februari 1864, sida 1

rättigad att taga, utan att först fråga er om råd och erhålla ert medgifvande, Jag skyndar emellertid att tillägge, att ingenting blifvit gjordt som ej kan göras om igen, ifall ni så önskar. Och nu, utan vidare preludier, till sjelfva sakea. Vincenzo är, såsom ni nogsamt vet, en ovanligt begåfvad ung man; men hvad som frapperar mig mest hos bonom, är icke så mycket det lysande och mångsidiga i hans själsgåfvor, som icke snarare deras sällsynta harmoni. Eit mera lyckligt afvägdt hufvud har jag aldrig träffat i hela mitt lif. Ju mera jag sett af honom och haft tillfälle att uppskatta hans egenskaper, desto lifligare har jag känt huru passande han är för statslifvet. Ingen kan högre än jag skatta en lagkarls yrke men konsten är lång, och målen äro få och långt emellan, medan i en uppåtgående stat, sädan som vår, tjenstemannabefordringarne gå hastigt. Ministeren begär ingenting bättre än att få uppmuntra unga män med talanger, arbetsamhet och grundsatser. Jag har, som ni vet, temligen stori gehör bos ministern, som är min vän lika väl som min chef (detta var ytterligare en frestelse); kort sagdt, en vacker dag presenterade jag Vincenzo hos honom och rekommenderade den unge mannen till det bästa; och ni kan sjelf döma till de framsteg, han inom knappa två månader gjort i ministerns ynnest, af följande semtal, som jag nyligen hade med hans excellens, och hvilket jag hoppas stannar mellan 0ss. Här följde nu ett utdrag ur den dialog hvarmed detta kapitel började. Ni ser nu lika klart som jag Vincenzce utsigter för framtiden. Sedan han tagit sin doktorsgrad kommer han att ingå i statens tjenst; inom fem eller sex år är hau utan tvifvel ett godt