Aftonbladet – 5 februari 1864, sida 1

den för Vincenzo så gynnsamt stämde ministern dock al:tid ega tillräckhgt mycket inflytande för att kunna framdraga sin skyddslin. ; och han sjelf, Onofrio, ssulle säkerligen ej heller komma att sakna inflytande hos medlemmarne af det nya kabinettet. sSOm jag bara vore säkerX, tänkte signor Onofrio, att den der signor Avvocato har en nog god mage för att smälta ett godt råd, skulle jag gerna ge honom ett att svälja — men in dubiis abstine. Jag kan inte vara säker om huruvida en person, som jag inte sett mer än ett ögonblick, är småaktig och trånghufvad eller icke; om han är det, så kan man hålla iio mot ett att hans egenkärlek och sårade fåfänga skola förmå honom att tillintetgöra den plan jag har i kikaren; och jag skulle då skada, i stället för att befrämja Vincenzos utsigter. Jag vill icke utsätta mig för en sådan risk. I alla händelser finnes det intet skäl hvarför jag skulle säga honom att en af bevekelsegrunderna hvarför jag vill söka befrämja hans gudsons framsteg på den offentliga banan, är att han måtte få hans dotter till hustru.4 Och signor Onofrio satte sig ned att skrifva som följer : Min bäste signor! Då pi vid vårt första sammanträffande i Ibella för ungefär ett år tillbaka hade den godheten uttrycka en önskan att någon gång få höra utaf mig, var jag låogt ifrån att ana, att mitt första bret till er skulle bli i ett egoistiskt syfte. Ja, bäste signor, jag kommer för att be er om hvad som på rättegångsspråket kallas en sanatoria — eller med andra ord, att be er understödja och gifva kraft åt ett steg som jag tagit i afseende på er gudson Vincenzo, men hvilket, ehuru jag är fullt öfvertygad att det skulle leda till hans bästa, jag duck icke ansett mig så alldeles be