Aftonbladet – 5 februari 1864, sida 1

SNiiote endast kan tå, utan måste veta dett, förklarade Barnaby. Saken rör er lika väl som Vincenzo. Han har rest härifrån för att aidrig mera återkomma; han är för evigt förvisad från detta ställe! tFörvisad ! upprepade Rosa, i det hon blet alldeles likbiek. Det kan inte vara möjligt; det är bestämdt ett af edra vavliga misstag, Barnaby. tMena jag säger er att jag hörde signor Padrone säga honom det med egen mun. Den stackars goasens ögon flöto i tårar.4 Men hvad har hav då gjort? utropade Rosa. Ja, det kan jag också säga er, fortfor Barnaby. Signor Padrone ville förmå honom att tala med er till unge markisens förmån. Vincenzo svarade honom, att han hvarken ville eller kunde det, utt det var honom alldeles omöjligt. Signor Padrone trågade honom då hvarföre. Jo derföre, säger Vincenzo, att jag inte vill spela dubbelt spel med er — derföre att jag sjelt älskar er dotter. Rosa blef alldeles blodröd i ansigtet, och hennes flämtande bröst bevittnade hättigheten af hennes rörelse. Barnaby begagnade sig af hennes tystnad för att fortsätta. Jaså, min herreX, säger herr advokaten, pi älskar min dotter, min herre — ni har således begagnat er af den förirolighet jag lemnat er för att hviska kärlek i hennes öron. Vänta litets, sade Rosa; huru har ni fått veta allt detta, Barnaby? Det gör detsamma på hvad sätt, brum made den gamle mannen. Åh, jag gissar det allt för väl, gemälte Rosa; det var orätt, mycket orätt af er at lyssna på en hemlighet eom inte var be stämd för era öron; och det var orätt, myc