Aftonbladet – 4 februari 1864, sida 3

vc SYUVUSIIVIIAIIINB Så vidt hittills är kändt, har representationens första kammare nyligen redan antagit en ny kyrkoförfattning, enhälligt med undantag endast af domkapitular Moufang och furst Löwenstein. Om undervatten-telegraflens närvarande ståndpunkt. (Efter Revue des deux Mondes.) Undervatten-telegrafiens framsteg kunde icke undgå att sprida ljus öfver de speciella frågor, som anknyta sig till denna industri. Beskaffeoheten och formen af oceanens botten hade blifvit noga undersökta ; småningom förbättrades metoden vid förfärdigandet af telegrafkablarne, och de finansiella och praktiska vilkoren för telegrafanläggningarne visade sig klarare vid hvarje nytt försök. Ur alla dessa arbeten har nu framgått en vetenskap, hvars grundsatser det är tillräckligt att framställa för att visa hvilka hinder ställa sig i vägen för de stora undervattentelegrafernas anläggande, och hvilka hjelpmedel ingeniörervss skicklighet och skarpsinne förstått att använde till besegrandet af dessa hinder. I alla tider har verldshafvet varit en källa till häpförelse för skalderna och ett föremål för de lärdes studier. Fantasien och iakttagelsen försökte hvar på sitt sätt att genom. iränga djupet och utforska hafvens omfång, Äfven då de ejöfarande i femtonde oc sextonde århundradena hade upptäckt grän: serna för hafvets yta, befolkade den nyfikna och ckunniga menskliga inbillningskraften ännu djupet med diktade väsenden. Medan jordbeskrifniogen (geografien) begagnar de undersökningar, som efterband ske, och hvarje dag med större bestämdhet aftecknar höjder och dalar, står hafvets bergbeskrifning i en endast föga bemärkt motsats dertill; den är ännu icke apnat än en konturteckning eller ett löst utkast. Blicken, som på verldskartan vänder sig bort från terra firma, tillfredsställd af de många noggranna upplysningarne, undersöker förgäfves verldshafvens vida och stumma rymd; och i stället för att man på landkartan kan följa vattendragens lopp och mäta bergens höjd och diameter, upptäcker man på hafskartan endast några öar uten synbart sammanhang, hvilka tramstå på en likformad grund, der inbillningskraften, likasom i de okändsg trakterna af mellersta Afrika, efter behag kan fördela bergen och dalerne. Sjömannen, som segiar på ytan, bryr sig föga om att djupet är 1000 eller 10,000 alnar. Veten skapen dröjer att utveckla sig till dess den har en praktisk roll att utföra. De lärde egnade icke ?det djupa hafvet? någon upp: märksambet före den dag, då de företa försöken med undervattentelegrafien kommo för att gifva detta nya studium ett omedelbart och nyttigt intresse. Hittills bade nästan inga undersökningar af hafsbotten egt rum utom vid kusterna, vid inloppet till floderna, på redderna eller I bamnarne, kort sagdt, öfverallt der vattnets djup kunde vara temligen ringa, så att de sjöferandes säkerhet utsattes för fara. Den vid dylika undersökningar gängse metoden är väl bekant: i hafvet nedsänkes ett lod, fästadt vid en lätt line, bvars längd är angifven medelst knutar på bestämdt afstånd från hvarandra; då linan upphör att löpa af, bar lodet vått botten, och den upprullade linang längd mäter vattnets djup. Då man sökte använda denna metod på ett djup af några hundra meter ), fick man icke vidare något resultat, emedan de grofva tåg man begagnade voro lättare än vattnet, uppburo lodet och hindrade det att gjunka. Några sjömän gjorde försök med silkessnören eller mycket fina hampsnören, som dock voro myeket starka. Men desse lyckades icke bättre, antingen det kom sig deraf att strömmen nere i hafvet ryckte snöret med sig, långt efter sedan lodet hade nått botten, eller emedan msn ej kunde käpna någon ryckning från ena ändan af snöret till den andra i det ögonblick lodet nådde botten. Det är sålunda genom felaktiga undersökningar eom man trott sig i hafvet finna afgrunder om tio till femton tusen meters djup. En amerikansk marinofficer lät en gång upprulla en sexton tusen meter lå lina, utan att den ännu nådde botten, hvilket var ett temligen säkert bevis på den begagnade metodens ofullkomlighet. Ett djup om mer än tio tusen meter skulle hafva stått i strid med det af Laplace ångifna re sultatet, då han efter de noggrannaste matematiska beräkningar hade trott sig kunna påstå, att hafvets djup på vår planet svarade mot bergens böjd. Det kan synas besynnerligt att en lärd vågar förutsäga verldshafvets djup utan att bafva anställt någor omedelbar undersökning; emellertid hafva dock denna gång vetenskapens gissningar blifvit bekräftade. En engelsk astronom, Airy, hade trott att man kunde bestämma vattnets djup efter vågornas bredd, höjd och hastighet. Det är bekant att vid stranden af små insjöar, der vatinet har ett ringa djup, äro krusningarne eller vågorna små och röra sig endaet långsamt. Läpogre bort från stranden tilltaga vågorna i storlek och hastighet. På samma sätt är det äfven med hafvet: ju större djup, desto bredare, högre och snabbare vågor. Airy hade uträknat en tabell, som angaf det proportionella värdet af dessa olika storheter, och kort derefter hade direktören för observatoriet i Washington, Maury, tillfälle att använda denna tabell. Den Dee. 1854, kl. 945 på morgonen, markte nemligen den ryska fregatten Dianat, som låg för ankar i viken vid Bimoda, strax invid Jeddo i Japan, de första stötarne af ett jord-kalf. Några minuter derefter, kl. 10, trängde en ofantligt stor våg in i viken: vattenytan höjde sig plötsligt, och staden tycktes uppslukad. Esa annan vågföljde efier, och då begge hade dragit sig tillbaka, lågo alla husen i staden omkullstörtede. Bjelfva fregatten blef uppvräkt på stranden. Flodmåtten på kusten af Kalifornien, mer än åtta tusen kilometer) från Japan, visade nu samma dag, några timmar sednare, märken efter vågor af en utomordentlig höjd. Man måste således antaga att det var de samma vågor, som hade föror