Aftonbladet – 4 februari 1864, sida 1

Nej, gudskelof, ingen är sjuk och ingen är död -— med undantag at några köra föri hoppningar, som jag varit nog narraktig att! hysa, sade Vincenzo. tDet finnes inte några förhoppningar så fullkomligt döda, att de inte vid er ålder kunna upplifvas., sade signor Onofrio. Se så, låt mig känna besagda förhoppningar på pusen, så att jag måtte kunna bedöma om det finnes någon lifsgnista i dem. Vincenzos sorgebörda var i detta ögonblick så tung, att han ej kunde motstå frestelsen att dela den med en vän; och för första gängen i hans lif gick det ljufva namnet Rosa öfver hans läppar i förening med hans hemlighet. Signor Onofriv lyssnade sympeatetiskt till det enkla talet, och sade derpå: tÅro penningar i detta afseende en oundgänglig nödvändighet Nej, visst intet, svarade Vincenzo; den person, som herr advokaten utsett till sin, måg, är låogt ifrån rik — ja, jemförelsevis: faltig. Sätter herr advokaten högt värde på. börd och rang? Nej, inte mera än eom är naturligt hos sonen till en man, som sjelf arbetat sig upp; ur folkets kass. Hans far började såsom; murare. 4I sådant fallX, återtog signor Onofrio, Spehöfva vi ännu inte begrafva våra förhoppningar; saken är långt ifrån förtviflad. Men innan vi så längre, önskar jag ett öp-: pet svar på en föregående fråga; — det är nästan löjligt att framställa den till en uug förälskad man; men jag har en så hög tanka om ert omdöme och er uppriktighet, att jag ändå gör den. Min fråga är den: Kan ni ansvara för att denna unge dam inte! skulle bli ett hinder för ena politisk wan på hans bana? tJag förstår inte riktigt er mening, sade Vincenzo. Jag skall förklara den för er. Ni känner det slags uppfostrau eom våra damer