Aftonbladet – 4 februari 1864, sida 1

för. Det skall bli er brölloppspresent tll den gode mannen. Se så, krya upp er nu, min unge vän, slöt signor Önvofrio, i det han tog sin hatt för att gå ut; och kom väl i håg att från detta ögonblick en ny tidräkning börjas för er. Det är jag som lofvar er det, och jag har merändels för vana ett göra mera än jag lofvar.4 Vincenzos kropp och själ voro till den grad bragta ur sina fogar, att den tio-tim mars oafbrutna sömn han njöt denna nat ej var för mycket för att återgifva jemnvigt åt hans förvirrade själsverksamhet och hvila åt hans uttröttade lemmar. Då han vaknade, syntes honom hans framtid icke längre höljd i dystra moln — han såg nu... Rosa hade gifvit del Palmetto afslag — ett tvärtt atelag, såsom hennes far hade uttryckt sig. Kunde det väl vara möjligt att han, Vincenzo, hade någon andeli detta hennes afslag åt den unge markisen? Kunde det vara möjligt att hon älskade honom, den fattige studenten? Barnaby hade förklarat att så var. Barnaby var visserligen en person, som pratade betydligt i vädret, men han var hennes gunstling, och det vår icke alldeles otänkbart att hon i någon mån gjort honom till sin förtrogne. Ack, om hon älskade honom, hvad skulle några få års väntan betyda för henne — hon var ju så ung — några få är, till dess den nya väg öppnade sig för honom,som skulle leda hovom till det förlofvade landet: och om hon älskade honom, var han säker att den skulie leda honom dit. Denna leende tankegång blef hastigt afbruten af signor Onofrios plötsliga förkunnande att ministern ville träffa Vincenzo, och det ännu samma afton. Var på vestra sidan ef arkaderna vid Piazza Po klockan eju i afton, sade den förträfflige vännen, och vänta der till dess vi komma. Sedan jag presenterat er, lemnar jag er åt er tåte å tåte.s Vincenzo kände ganska väl den ifrågavarande personen till utseendet, derigenom at