Aftonbladet – 4 februari 1864, sida 1

med mera lofvande utsigter för framtiden än Vincenzo Candia. Ja, jeg talar fullkomligt allvarsawt; jeg skulle inte för ellt i verlden vilja gyckla med er, återtog signor Onofrio till svar på den unge mannens afböjande gest — då jag talar om framtida utsigter, tager jag orden i deras ädlaste bemärkelse. Jag menar socialt ivflytende, utmärkelse och duglighet — ty hvad inkomsterna angår, lär ni inte bli synnerligt rik på dem. Vi lefva, Gud vare lofvad, i ett land der eo man kan i åratal innehafva statens högsta embeten och lemna dem lika fattig som då han började sin bana. Men jag vill nu förklara mig närmare, endast med förutskickande s8f den anmärkningen, alt, hvad jag nu går att säga er, har jag länge ötvervägt i mitt sinne, och endast afvektat ett lämpligt tillfälle för att meddela er det. I en uppåtsträfvande stat, sådan som vär, är fältet öppet för hvarje ädel ärelystnad. Vår minister uppmuntrar höga sträfvanden — särdeles bland ungdomen — de hgga, så att säga, på lur efter talent och energi, för att värfva dem för det allmännas tjenst. De maktegandes syfte är att bilda en stat ef unga män med samma anda som deras egen -— unga män, som äro skickliga och villiga alt utföra deras planer. Ni skall bli en af denna utvalda stab, ni är qvalificerad dertill, först och främst genom er allmänna intelligens, och ännu mera genom den sällsyntaste och dyrbaraste af alla gåf vor vid er ålder, stadgan och moderationen i edra åsigter, som skola rädda er från att bli förledd af någon impuls, huru ädel den än må synas. Jag skall presentera er för min vän och chef, ministern, Han skall utan tvifvel vid första blicken upptäcka er särskilda falenhet och försätta er på den lämpligaste platsen. Inom fem eller sex år — apropos, buru gammal är ni?4 uTjugotvå år, svarade Vincenzo. Nå väl, då ni är tjugosju eller tjugoåtta år har ni en plats i diplomstieka kåren eller i administraturen, och vid trettio, den lag