Aftonbladet – 4 februari 1864, sida 1

ännu i dag erhålla, och isynnerhet de som bo i våra små provinsstäder. Tag den mest upplysta, den mest oberoende, den mest frisinnade af dem alla, och bon skall dock i alla mera kinkiga frågor, så t. ex. rörande den ecklesiastika jurisdiktionen, blindt följa en prests ledning -— det vill säga, en mans ledning, som hemtar sina inspirationer från Rom, Rom är nu fiendtligt stämdt emot oss, och kommer efter all sannolikhet att bli det ännu mera, ju mera detta lilla rike söker att taga vara på sitt borgerliga oberoende. Ni kan nu utan tvifvel fatta min mening, då jag frågar: Kan ni inte förutse den dag då denna unga dam står på ena sidan af en fråga, och ni på den andra — då det skulle kosta en svår strid att göra er pligt? Mer än en af nutidens politiska män äro i samma predikament. Vincenzo svarade utan tvekan att han ej kunde förutse en sådan dag. Han erkände öppet att mamsell Rosa cj var något undan: tag från den regel signor Onofrio hade uppställt. ilon var benä en att allt för mycket rätta sig efter den presterliga uppfattningen ef saker och ting, eller, rättare sagdt, hade varit alltför benägen att göra det, ty efter som hon hade blifvit äldre och henres om döme mognat, hade denna hennes själsriktning synbarligen förminskats. Hon var, enligt Vincenzos uppfattning, utrustad med ett godt sundt förstånd, som endast behöfde en passande ledning för att frambringa en förträfflig frukt, och en eftergitvenhet.cch en läraktighet, jemngod med hennes förstånd, som gaf en tillräcklig garanti för att hon skulle lyssna till skäl. Allt detta påstod och försäkrade den unge mannen i fullaste öfvertygelse och han sade hvarken mer eller mindre än sanningen. Vincenzo var icke förälskad för intet. Unader antagande att så förhåller sig, inföll här signor Ornofrio, och att er gudfar inte fäster allt för mycken vigt vid börd och törmögenhet, blir det inte svårt att beviea honom att han ekall få svårt att få en måg