Aftonbladet – 3 februari 1864, sida 2

naby anmälde att qvällsvarden var färdig med en så graflik röst som om han i stället hade förkunnat den yttersta domen, Vi komma strax, Bade hans herre. Barnab stod styf och rak som en eldgaffel och rullade sina stora utstående ögon. Vi komma strax, upprepade hans husbonde ännu en gång. Barnaby rörde cig icke ur fläcken. Du kan gäå, tillade herr advokaten. Barnaby dröjde ett ögonblick, vände sig derefter hastigt om och dammade igen dörren efter sig. Herr advokaten stod med handen upplyftad i riktning åt dörren och lyssnade eiter ljudet af de småningom bortöende stegen, och först då de ej längre kunde urskiljas, sade han i hviskande ton: För Guds skull, inte ett ord till Barnaby! Tonen och blicken förrådde en verklig förskräckelse. Inte ett ord till någon lefvande själ, svarade Vincenzo. Lita på mig. När återvänder du till Turin?4 frågade nerr advokaten. I morgon. Jag reseridagbräckningen. Rosas helsning på Vincenzo var i högsta grad hjertlig, ehuru den antydde en viss förvåning. Hon hoppades att han hade kommit för attstanna någon tid. Vincenzo sade att han bekiagade att det ej stod i hans makt att göra det. Han hade kommit iafärer, och han måste af samma anledning återvända till Turin. Han mådde väl icke lla, han såg så blek ut. Vincenzo förklaade att han mådde mycket bra; han kände sig endast litet trött och frusen efter resan. Vinden var verkligen bitande. Den stackars inge mannen kämpade manligen för att se naturlig, ja, glad och munter ut, en uppvift, hvilken han löste temligen väl, utom lå den tanken trängde sig på honom, att letta möjligen var sista gången som han